skip to main |
skip to sidebar
En gång var hon nio år och hon kan minnas en viss typ av årstid därifrån. Det var kritvitt och ljuset var så starkt att hon bländades. Det doftade nytt och främmande precis överallt. Det var det där året som liksom inledde resten av hennes liv. Det vet hon nu.
Det var då hon upptäckte speglarna och kameralinsens magi. Det var då hon la märke till sig själv och alla andra. Eller om det var alla andra som la märke till henne, det var inte så noga då. Och den där bländande tiden gjorde ingenting särskilt mycket enklare. Ständigt placerad i strålkastarljus med händerna över ögonen försökte hon se något alls. Mitt i allt det där vitljusa, var det ändå kolsvart.
Hon har alldeles för tunna minnen för att kunna hålla kvar dem länge nog i dag. Mellan fingrarna rinner de och bara kittlas. Hon vet ju att det där existerade på riktigt, då, när det var nu. Hon vet ju att det inte är påhittade minnen eller sagor. Hon vet ju så väl, ändå får hon inte lov att rama in och behålla dem.
Det är den där doften i trappuppgången, den där känslan av kattungepäls mot handflatan, den där andra känslan av att puttas ner från grässlätter och skrapa upp sina knän. Känslan av morgon och kväll, av ljummen luft och snöstormar. Det är det där om alla nätterna på fel sida balkongräcket, kvällspromenaderna runt lekplatsen med omvägar runt varje lyktstolpe på jakt efter cigarettfimpar. Och den där doften av svart-och-vit-prickig päls som faktiskt räddade livet på henne. Det är det och tusen, tusen andra minnen.
Och sedan var det ju det där med mellanstadium och högstadium och gymnasium ochsåvidare och det vet väl varenda jävel vad det innebär i det här landet. Det vet väl varenda jävel. Det är väl ingenting att prata om, det är ju inte som att man var ensam om det. Det vet hon. Det var som det var.
Det är sjukt, jag vet det så väl. Det är det sjuka som är sjukt och det är det friska som är friskt. Det tycks inte spela någon roll i slutändan, för det är alltid enklare att landa i fel slutsats och bekvämt lägga sig tillrätta där. Tänka att det som är fel är rätt och det som är en omväg kan bli en genväg. Det sjuka är det friska.
Mitt där står man.
Mitt i allt det där ihopsnörade och inkonsekventa, ologiska. Man tycks ha tusen chanser, övernaturliga krafter och nio liv. Det finns en liten, liten röst som viskar om att det har man inte alls det.
Det kom något emellan. Något bra.
Det är november snart, jag antar att det är det som vill göra sig hört.
Hålla sig över ytan. Alltid hålla sig över ytan.
Där är det där ljudet av kroppar och den där känslan av alla främmande människokroppar och doften av närhet; den som egentligen säger kom närmare!
Där är det säregna, det som påminner, det som viskar om då och förr och nu och kom tillbaka, livet, kom tillbaka! Det som petar mig i sidan och berättar tusen historier. Får mig nära. Som det viskar; Ät upp mig!
Och det tycks äta upp mig på ett först bra sedan dåligt vis. Sedan bra igen efter en öl eller två. Det tappar förmågan att kommunicera, men förblir så sjukt starkt. Och jag finner njutningen i att få stanna kvar i det. Knulla mig!
Det är så ytligt och så naket, så fyllt av falskhet. Jag har vetat från dag ett vad det betyder, jag har blivit proffs på att läsa det där, som sägs, som förmedlas. Jag njuter av övertag och av makt, jag njuter av att alla dessa främmande ansikten förvandlas till gröt, till massor av okunskap. De är barn och de är vuxna, de fumlar desperat och utan framgång efter öppningar och ljusglimtar. Efter det enda de tycks veta om. Närmare, närmare, kom hit!
Jag kan känna deras varje andetag och tankegång. Jag kan luta mig tillbaka i min nostalgi och känna
min kropp är min
min tanke är min
min bubbla är min
du kommer aldrig in hit
du kommer aldrig nära
du kommer aldrig in
Och jag ler mot dem.
Och jag flinar dem upp i ansiktet. De flinar och ler tillbaka. För de förstår inte, de vet inte, de ser inte.
De fortsätter sträva i det där säregna ljuset, ljudet, doften.
Mot mitt leende strävar de.
Det finns någon som väntar mig
Någon som är allt ni är
och tusen gånger till
tusen gånger till
Och det blev sommar. Av våren blev det sommar. Det blev tusen miljoner grader varmt men det minns vi inte nu, för nu är det bara två grader kvar. Och det blev ljust av solen som aldrig verkade gå ner på andra sidan och vi gick ut och vi stannade kvar där ute. Där bodde vi och där mådde vi bra och där trivdes vi.
Nej, det blev höst. Det blev sådär svidande kallt och fuktigt igen och allt påminner om alla år innan det här året. Det blev precis så som vi visste att det skulle bli och ändå blev vi överraskade och låtsades som att vi inte förstod. Låtsades som att det inte var på riktigt.
Och förhållanden som vi följt på håll trasades sönder och människor som vi beundrat blev till vrak och solen verkade inte vilja stiga något mer. Och vi låtsades, vi låtsades. Där stod vi och vinkade åt alla de tusen miljoner graderna som om de aldrig någonsin mer skulle återvända. Som vore vi dumma i huvudet.
---
Lindar det där som lindrar, om hela oss. Lånar ut oss åt vem helst som önskar. Att titta på, betrakta, bedöma, poängsätta. De kan avgöra vad som blir av morgondagen och de kan bäst av alla avgöra vad vi är värda. Det gör så ont, så jävla ont. Och på samma gång är det den största vinsten, det mest tillfredsställande.
Sedan blev det vinter och jag vet redan nu hur den blev, hur reaktionen blev, hur mycket av en överraskning den tilläts bli. Och jag vet hur ont snöflingor kan göra och jag vet hur elaka änglarna i snön kan vara. Så förutspådd.
Kan du trolla bort den känslan?
Den där känslan av deju vu?
Den där känslan av att allt är gjort, allt är överspelat, trots att vi alla vet - så jävla väl - att ingenting ännu är gjort. Ingenting är mer överspelat än vad vi tillåter det bli. För vi låter det bli en överraskning, år efter år. Som om vi aldrig sett snön innan, som om vi aldrig känt kylan.
Så låter vi varje år passera.
Det gör ont. Kan du känna?
Idag finns inte en enda tanke som gör mig glad. Jag har försökt med allt nu, men det finns inte ett endaste litet något som känns tryggt att tänka på.
Det gör så inåthelvete ont att jag gav upp på honom och på mig själv och min förmåga. Det gör så inåthelvete ont varje gång jag reflexmässigt låter badrumsdörren stå öppen en decimeter efter att jag går ut därifrån. Så in åt helvete.
Det gör ont för att jag blev själv kvar här i morse, på den där lediga dagen, när jag behövde dig och du behövde mig och vi behövde bara ha pratat lite. Men jaq lyckas inte. Jag tycks befinna mig i ett mentalt tomrum, som oförmögen att tänka klart. Skiter i allt istället och grinar och försöker smsa och bli sams men det går åt helvete ändå. Vi skiter i det.
Ägnar halva dagen åt att inspektera mig själv i den förbannade jävla hallspegeln och vill nu bara slå den sönder och samman, kasta ut den ur fönstret och skrika på den att lämna mig ifred. Tankemässigt gör jag det också. Men den hänger ju likförbannat kvar där på väggen och glor på mig.
Allt är smutsigt och kallt och ofärdigt. Allt är så fucking meningslöst. Jag är en omogen barnunge som inte har lärt mig ett enda jävla nåt av alla mina misstag. Som bara upprepar dem, om och om och om igen. Som tittar på alla andra och ser dem göra om göra rätt och som tamejfan klappar dem på axeln och känner någon slags genuin tacksamhet för att det går bra för någon annan. Ler som en dumjävel och tänker att en vacker dag...
Obildad och naiv. Tycks hela jävla tiden bara ta FEL jävla beslut och försätta sig i FEL jävla situationer som jag sedan försöker GRINA mig ur. Hur patetisk får man bli innan man lyckas sätta stopp för sig själv?
Det bedövar så skönt och det tar bort allt ur hjärnbarken och det lämnar mig stillsam och det hjälper verkligen.
Det är som om öronen vässas och det är som om alla djävla intryck raderas och det är som att synen långsamt och försiktigt stängs av. Som ett varmt, mjukt mörker.
Och plocka inte upp mig härifrån, jag behöver inte räddas.
Jag kan känna doften av december utan årtal. Av underliga, okända anledningar kryper spindlar och parkettdoft fram. Inte ett uns av rädsla når mig. Inte en millisekund ägnas åt det sura, fräna.
Och jag minns oktober och jag minns november. Och jag minns december. Och förvånas nu när jag levererar ett leende. Förvånas.
Du fanns inte då, visste du det? Du gick omkring någonstans långt borta, men för mig existerade du inte ens. För mig var du död. Trots att du då hade kämpat och betalat och arbetat så, så, så hårt under så lång tid, riktigt lång tid. Du var det där lilla spöket i periferin. Jag tror du visste om det, fastän jag aldrig sa något till dig.
Du pratade om lampor, det minns jag. Lampor och ljus och insläpp och att öppna upp. Du pratade om att börja om på nytt, få nya chanser. Jag viskade om silverfiskarna och spindeldjuren och allt det trasiga. Du pekade på lamporna.
Jag målade över lampornas uttag och jag putsade fönsterrutorna hårt. Sedan gick jag in i dimman. Sedan gick jag in dit där du kom ut ifrån. Jag stängde alla dörrarna och du hade inga nycklar, du har aldrig haft några nycklar. Du vet inte hur man gör, du pekar bara på lamporna. Du pekar på ljuset och tror att du kan plocka ner det åt mig. Du vill ge mig allt det där ljuset. Du når inte, du förmår inte, du kan inte. Du står där. Och pekar.
Och nu har det gått ett år sedan dess. Snart har det gått ett år sedan du stängde den där dörren för mina ögon och talade om för mig att du hade hittat ljuset till slut, att du hade lyckats plocka ner den största av lampor åt bara, bara dig själv.
Du tittar på mig och ler och du tänker hur du har räddat alltid innan det var försent. Du är så tillfreds i den tanken och du upprepar den varje morgon när du vaknar, för säkerhets skull. Du tittar och du pekar och du visar på lamporna och du leker med varje minne av då och varje möjlighet med nu.
Du vet inte vad som rusar genom min skalle när jag ser dig nu. Du vet inte hur allt det goda blandas ihop med det onda till en sur sörja som jag inte vågar vidröra av rädsla för att smittas. Du tänker att nu har det gått så lång tid och nu är allting så bra, så bra och nu har jag räddat allting. Nu har jag räddat allting från att gå under.
Och nu sitter jag här och ler.
Det var ett år sedan. Ytterligheterna sitter fastetsade kvar och retar mina nerver.
Allting kommer alltid att vara ett år sedan. Du kommer fortsätta peka mot ljuset och flina åt mig.
Titta!
Lampan!
Med uppvaknandet kommer kylan. Morgonen är dimgrå och tung, kroppen likaså. Det trasiga blir plötsligt hjärtskärande tydligt och fult.
Lika ordlös som förut, tar hon sig upp på benen. Benen värker, magen värker, huvudet värker. Ögonlocken värker. Utanför fönstret går solen en ojämn fight mot höstdiset. Det finns ingen hetta kvar, det finns inget ljus. Strålarna blir vita och kalla.
Hennes hud är blekblå och sliten. I hennes ögon finns bara visionen kvar och hon når den inte med enbart händerna längre. Det tycks krävas enorma ansträngningar för att komma ner på jorden, för att kunna komma åt sig själv.
Hon ser snart inte ut genom fönstren längre. Mellan flottfläckarna skymtar hon mannen på balkongen mitt emot och hans mörka blick. Som om han ser rakt igenom hennes skitiga rutor, rakt igenom hennes kropp. Med blickarna, kommer bitterheten, kylan. Med blottandet, kommer skammen.
Det är något med kvällsmörkret, eftermiddagsmörkret. Det är något i solnedgången. Det är något i vinglaset, något i cigaretterna. Något som får en att glömma och samtidigt minnas allt på ett smärsamt kristallklart vis.
Jag får plötsligt en överdos av energi. Jag tappar orden på vägen, eller så är det ner i glaset de försvinner. Det gör ont, men det gör detsamma. Jag får tillgång till allt i hela världen istället. I gengäld.
Jag längtar efter någon att samtala med om livet och då och nu och framtiden och döden. Jag ringer, men får inga svar. Jag kommer över det relativt fort. Istället för ord - streck och skuggningar som blir sådant som jag kan vara stolt över.
Här hade jag kunnat förbli resten av mitt liv. Här, mitt i allt detta pinsamt föraktade. Jag går på ångor, men säg det inte till någon. Jag längtar efter det är apokalyptiska och filmversionerna av allting.
Förmodligen är jag inget trevligt sällskap just nu. Jag borde kanske inte ens gå. Men för den rena, friska luftens skull. För sömnen. För att slippa vakna upp ensam mitt i solljuset, som bara stjäl allt ifrån mig. För minnet av idag.
Kan man glömma bort att andas?
Likt godståg rusar vi på genom hela livet. Ju fortare vi passerar ljusets hastighet, desto mindre smärtsamt tycks varje kollision med verklighetens små hinder bli. Vi kan dundra rakt igenom varje glädjeämne och varje sorg utan att behöva känna en enda äkta känsla.
Och vad känner jag mig som? En snigel. En fucking snigel bredvid miljarder av godståg. För hur hårt jag än försöker så lyckas jag aldrig vinna någon hastighet eller ens någon styrka i min framfart. Hur hårt jag än önskar att jag kunde dundra över alla jävla hinder, så verkar jag inte kunna.
Mot min långsamma, klibbiga kropp fastnar allsköns grus och sand. Inte ens när det börjar mögla samman med allt mitt slem, tycks jag kunna skrapa bort det. Ju mer grus jag drar åt mig, desto mer av min förkastliga fart tappar jag.
Enbart en liten snigel. En sådan utan snäckskalshus, dessutom.
