Fördämningar

Här flyter inte bara dagarna på, de flyter samma likaså. Trasslar in sig i varandra och sedan jag la dagboken åt sidan har jag inga nummer på mina dygn längre. Knappt några skarvar mellan solens uppgång och mörkrets inbrott.

Och vintern kom i år igen, konstaterar jag säkert tio gånger varje dag. Trots min allt starkare övertygelse om att den snart kommer upphöra att ta över min värld. Snart, nästa år så, snart, snart.

Jag gick sönder i fredags klockan 12.30. Egentligen sprack jag redan 11.30. Men det vara bara i sömmarna. Först när jag satt fötterna innanför port och marmorgolv och färgade glasfönster och kolsvart så långt ögat kunde nå, gick jag i tusen bitar. Framför och bakom allihopa.

Det var en oerhört tillfredsställande känsla. Som att ha hållit inne en hostattack så länge lungorna bara orkat, och ändå lite längre till. Såpass att det börjat svida i bröstet, så länge att det börjat svälla och snurra innanför panngloben. Så länge att syret för länge, länge sedan tagit slut. Så pass att hela ens existens verkar ticka på övertid.
Och så brister det.
Så glipar man en halv millimeter på läpparna och varenda blodkärl vidgas till bristningsgränsen.
Och allt bara forsar igång, ursinnigt och förjävligt hjälplöst. Som en fors med för liten fördämning.

Kvar efteråt finns en glasbricka, ett svartvitt fotografi och en liten, liten tillbringare i glas.
Och så jag, då.

Another ditch in the road, you keep moving

Det hade kunnat vara jag.
Det hade kunnat vara jag som öppnat balkongdörren på minsta lilla glänt, för att tända kvällens förmodligen näst sista cigg i springan. Med ögon i nacken på barnen framför den oupphörligen flimrande 52-tums-plattteven.

Det hade kunnat vara jag,
utanför kvarterskrogen med a-laget i ena handen och han-som-lagt-ner-all-den-där-skiten-nu-fan-tre-månader-fatta-va-grymt-tre-hela-vita-månader! Med löften om att aldrig mera soc och aldrig mera skita i allt och börja jobba nattpasset och kunna betala hyran och...

Det hade kunnat vara jag,
i den nyinköpta miljöbilen, så oerhört glänsande fabriksny att inte ens alla knappar på instrumentbrädan har hunnit bli intryckta. Med vana, trygga händer om ratten, lyckligt spinnandes runt i ett regnjävligt Göteborg, där ett rödljus bara öppnar upp för fler vägvalmöjligheter.

Det hade kunnat vara jag,
som la sista handen på Första Advent i alla fönster, på alla ytor, i alla vrår. Där ingen egentligen tittar, men det syns ändå. Intensivt älskande sitt hem.


Det är jag,
som ringer,
säger absolut ingenting,
hör absolut ingenting.
Vet verkligen inte vad jag vill.
Förmodligen absolut ingenting, mer än den där känslan

av att du är det enda jag tänker på, du är det enda som får mina dagar att gå, du tycks vara allt jag har, du är där dygnet runt och du verkar inte ens fatta allt jag gör, allt jag tänker, allt jag känner, du verkar inte ta på allvar, hur allting runt omkring bara rasar och förstörs, bara för att jag fastnat inuti dig och har glömt bort allt annat. Du bara skär och skär och skär. Och dina sår är vackrare än vad som går att beskriva.

Där står jag. Mitt i allt det förbannade, jävla vackra. Och blöder ihjäl.

Naiv

Promenaden hjälpte inte. Den gav mig huvudvärk istället.
Jag har sovit i en ny säng, i ett nytt hem, i ett nytt liv, i natt. Jag drömde om spindlar och fäktade vilt omkring mig. Vid två tillfällen vaknade jag av att jag försökte klösa ut ögonen på D.
Det är sådana stunder man påminns om hur enkelt livet hade kunnat vara
om man bara kunde sluta tycka så jävla synd om sig själv.

Men jag har en störning där. Jag kan inte sluta tycka synd om mig själv. Att vara martyr, kallas det visst. Att inte kunna leva utan de där ömma tårna och själsliga ärren. Därför att i mina ögon, är det vad som definierar mig. Det är vad som gör att jag lever, och jag kan inte leva utan. Så går det runt.


Ibland får jag för mig att när det regnar, så låter dropparna som en pianoslinga, när de träffar fönsterrutan. Det är en löjlig, barnslig och fluffig tanke. Naiv.
Och varför kan jag inte resonera så om allting?
Varför får man inte?

När jag får höra om personer som passerat 45, lider av antingen ett syndrom eller en helvetisk uppväxt och som då och då har ett behov av att "dra sig undan verkligheten" genom att försöka ta livet av sig, isolera sig eller dra iväg utan att meddela någon, så fylls jag av beundran.
Är det ett sjukdomstecken hos mig? Eller är det också naivitet?
Och varför får man inte? Återigen.
Varför får man aldrig?

Jag exploderar inifrån.
Tyckte jag var ofattbart duktig som lagade middag och även åt av den.
Två och en halv timme senare blir jag straffad, big time, genom utomjordiska magsmärtor.

Finns bara en lösning.
En svart och asfaltsfuktig promenad över Brämaregården.

Utelåst

Klockan 07.30 konstaterar jag att jag äntligen låst mig ute. Som jag väntat på det. I över en månad nu, har jag väntat på mitt stundande snedsteg. Mest för att få det hela överstökat, när man ändå är välsignad med en ytterdörr som automatiskt låser sig själv bara man sneglar åt dess håll...

Hyresvärden meddelar att hans enda motto här i livet lyder No mercy varpå han rabblar upp låssmeden Kristers mobilnummer. Han är billig och bra, säger Hyresvärden.

Jag ringer inte Krister. Jag åker med sprängande huvudvärk till Mölndal och hämtar extranyckeln istället. Det blir en ångestresa utav bara helvete, när jag inser att jag tvingas passera ett gammalt ångesthål, ett gammalt ångeststråk och diverse gamla, fastklistrade, ångestbilder från en tidsperiod som jag helst av allt vill glömma. Nuförtiden.

Det fanns en tid när vissa bitar från den där ångestladdade tidsperioden var oerhört varma, mjuka och behagliga att tänka på. Det var sådana bitar som räddade allting, alltid. Men nu har dessa bitar blivit kalla och hårda, kantiga.

Inte för att saker och ting ser annorlunda ut nu.
Det som var då, det var ju då. Det torde vara oföränderligt.

Nej, därför att det som var då, plötsligt fått sin förklaring.
Det betydde aldrig
någonting alls.


Jag tvingar mig själv att promenera tillbaka, när jag hämtat nyckeln, eftersom det är den enda meningen med den där breda gatan, huvudleden, mellan Göteborg och Mölndal.
Längs med ån, fast på andra sidan. Eftersom den aldrig har fyllt någon funktion så fullkomligt, såsom den gjorde för just det ändamålet, för just oss. Under just de där tre, korta åren.
Därför tvingar jag fram höger framför vänster, återigen.
Och förnimmer nästan det trygga släpdunket från vänsterfoten ännu en gång.

Stilla nu

Frukost klockan halv två.
Noll steg ännu idag.
Dock tiotusen igår.
Morgonfilm, säger du.

Jag klappar uppspelt mina händer, klunkar kaffe och skrattar. Ärligt.

Vi har det bra nu.


Och utanför strilar regnet, fuktigare än någonsin, ilsknare, men ändå vekt och döende. Som växten i ditt köksfönster. Måsarna springer över fotbollsplanen, kajorna sitter blick stilla.

Godmorgon.

Att synas utan att verka

Godmorgon hela världen. Det är fredag och det har slutat regna. Jag känner mig tacksam, men inte harmonisk riktigt än. Den här kvällen skall överlevas också.

Igårnatt åkte jag bil med Charles Spencer Chaplin som chaufför. Hela kvällen blev ett smärre äventyr och jag kom hem till ett regnvått Göteborg strax efter midnatt, full av intryck, inspiration och adrenalin. Regnvått, men inte regnigt. Luften var lätt som helium, varenda fönster igenimmat. Som att någon knullat hela världen hysteriskt. Såpass att allt immar igen. Fast från andra sidan.

Nöjd, med livet som insats, kröp jag ner brevid en nattfuktig kropp och kände den där tryggbekanta kvällsandedräkten mot min mun. Men jag lyckas med bedriften att rasa sönder allting, ännu en gång. Det går ännu fortare nu, det rasar med stor sannolikhet i samma ögonblick som jag sparkar av mig skorna i hallen.

Det är en viss blick, ett visst tonläge, som gör att jag drar öronen åt mig. Men det som en gång var styrka och utmaning, självuppfyllande, nytänkande, har krympt och skrumpnat. Det som skulle bli annorlunda inuti mig, har blivit nya spiralmönster, är jag rädd.

Jag är rädd. Det är ett försvar, skulle jag gissa. Och jag vet inte hur jag skall bli av med det, om jag ens bör sträva ditåt. Jag är rädd för ord som egentligen är fallgropar, uttryck som egentligen är snaror och jag är rädd för sånt man bara säger. Och det är som att ju mer jag fruktar små monster under ytan, desto mer sådana monster föder och göder jag själv. Jag placerar dem varsamt i varje ord som yppas och sedan kryper jag ihop i fosterställning och stirrar dem i vitögat.


Jag tror jag är sjuk.

Frätande

Det är som att regnet fräter sig i genom fasaden, genom fönsterrutorna och in i mig.

Jag vill inte gå ut, vill inte välja blommor, vill inte att den 27:e skall bli av. Vill inte erkänna att hon aldrig mer kommer att vakna.

Jag gjorde det, dock. Det stora, stora klippet. Jag är ganska stolt, under omständigheterna.

Tjugoåtta dagar

Huvudet tungt mot kudden.
kom hit
Huvudet mot doften från bröstkorgen. Den där magiska känslan.
Plötslig störning.

Och från precis ingenstans rasar tjugoåtta dagar över mig med näbbar och klor, som en samlad, stridslysten trupp.
Tjugoåtta dagars knivskarp beslutsamhet rämnar. Rakt över mig, rakt in i magtrakten. Och det gör mer ont än vad jag förutspått.

E, A, J, F, E, I, G, N, E, V.
Lilla, lilla. Hysh, hysh.

Doften, mjukheten, värmen, försiktigheten. Leendena.
Jag känner i mina armar och händer precis, som om det var här och nu.

Det är inte sant, jag ligger och gråter igen. Och tänker
ta det här imorgon, Lisa, ta det här imorgon.

Hur fan är det möjligt?

Mannen på balkongen mitt emot

Och jag ser solen stiga igen. Följer röken ringla upp mot himlen, skingras och tyna bort.
Jag hör tjutet i spåren komma nära, dämpas när det är som närmast och fortsätta bort på andra sidan bron.
Jag ramlar ner för stentrappan igen, med darrande knäskålar och fingertoppar.

Och jag ser mannen på balkongen mitt emot dra på sig sin dunjacka och stirra sådär mållöst mot fasaden igen.

Det var för länge sen för att ens komma ihåg.
Trots att det bara gått en liten, liten tid av all tid vi blivit välsignade med i det här livet. Bara en bråkdel, bara ett andetag.
Det vet du när du ser mig, vart jag har tagit vägen. Du gav upp för länge sen, säger du och det kan jag inte förstå, det kunde jag aldrig se. När hände det? När gav du upp? Innan jag fanns?

Jag är kvar med samma folk, bara det att det inte finns någon kvar.
Kvar med samma man, bara det att han är någon ny.
Blir glad av samma rus, bara det att berusningen inte längre existerar.
I ett övergivet hus. I ett övergivet rum. I ett snart övergivet litet liv.

Och jag drar upp det här igen, leker med den där elden. Och jag hade kanske sett i dina ögon att du redan försvunnit, om jag bara fått chansen. Och se hur du ser ut när du gett upp.


Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är

Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals

Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Efter ett helt år av kognitiv beteendeterapi måste jag medge att jag fortfarande befinner mig på den ödesdigra Ruinens Brant, from time to time. Antingen är det ett steg i rätt riktning, eller så är det beviset på att KBT är fullkomligt meningslöst. I alla fall för min del.

Medan det är borde vara en liten knuff för mig ut mot rätt val i livet, blir det istället den mittpelare som håller samman min hela tillvaro.

Det känns att det är måndag. Det känns på alla sätt och vis i hela mig.
Som att man vaknar klockan 9, efter sju fattiga timmars sömn.
För att somna om
För att vakna klockan 10.30.
För att fem timmar senare resa sig upp och gå hem. Iklädd någon annans kläder.


Jag ringde den gamla frisörsalongen idag, den där med den fånigt klämkäcka ordleken till namn. Som för att lyfta mig själv i hårrötterna och vråla
men för i helvete, gör något då


Hel plötsligt infann sig en helt ny känsla. Just, precis nu. Klockan 16.08. En känsla av, inte triumf, snarare...harmoni. Som en slags längtan efter att dra på mig skorna, låsa ytterdörren med en smäll och bara promenera iväg. Utan ett enda måste i hela världen. Bara för att jag kan.

And I hope, hope that she can see through the smoke

Och som för att symbolisera min oförmåga att överföra tankar i ord samt den växande krampen i fingrarna, rasar hela tangentbordet, skärmen och diverse sladdar i golvet. Bara av att jag satte mig ner. Små vita flagor av självförtroende singlar långsamt ner efteråt, landar i hörnen. Egentligen är det listfärg, men det kunde lika gärna ha varit tangenterna, bokstav för bokstav. Som för att riktigt statuera exempel.

Det gröngula motljuset från skärmen bländar just nu iskallt min blick. Den fick sig en rejäl törn, nu liksom kletar all skärpa ihop sig och grötar iväg åt helvete. Jag har inte råd med en ny skärm. Jag har inte ens råd med tanken på det än.

Morfin agerar ångestdämpande, hungersdämpande, hostdämpande och energidämpande. Det bidrar också med en viss eftersatthet på reaktionsförmågan och jag tror även att det lindrar mot alltför hårda kontraster.
Ibland är det som om någon målat igen mina ögonlock.
Som om allt jag tittar på bara måste vinklas genom ett sörjigt, svart lager för att jag skall kunna se
något alls.

Hade jag kunnat, skulle jag bokplasta in hela mitt känsloliv.
För nu, får jag nöja mig med Marilyn Mansons självbiografi, Birros Flyktsoda och Jenna Jamessons sedelärande berättelse om Att älska som en porrstjärna.

Att vakna

Vaknar av min egen kropps rytmiska puffande mot din. Och du grymtar, sådär som du alltid brukade göra. Och jag vill komma närmare än vad som är fysiskt möjligt, jag vill in under ditt skinn. Jag kan inte borra näsan tillräckligt djupt in mot din halsgrop.
(tycks inte kunna leva utan din doft)

Det är vår första morgon på många, många veckor. Och den stannar kvar i luften under oförskämt många timmar. Såpass att vi båda hinner frysa och svettas och frysa igen.

Vi har blivit helt galet ömma av allt det här som brusar upp i tid och otid. Vi har blivit helt galet stridslystna. Och ändå
finns morgnar som denna kvar.
Bland alla sårskorpor och blåmärken och intorkade tårar och spottande svordomar och det där om provokation, finns ändå äktheten i att vakna med dig kvar, till synes helt oberörd av nattens stormar.

Och vi behöver inte prata, vi behöver inte ens öppna våra munnar. Vi behöver inte väga för och emot eller lägga upp strategier i ordval och rörelsemönster, vi behöver inte annat än
morgonen.

Om dig

Känner att jag nog borde förklara. Förr eller senare kommer du att hitta hit och då vill jag att du skall förstå precis, vad detta är.

Jag vill, och tänker, göra så mycket jag är kapabel till för att återfå ditt förtroende. Och det här är ytterligare ett försök. Ett lite subtilare sådant.

Jag har inte kunnat skriva i min dagbok på mycket länge, utan låtit allt växa till sig inuti mig istället. Och det börjar läcka ut i skarvarna nu. Jag fick för mig att detta göra allting lite mer rättvist, lite mer lättöverskådligt. Lite klarare.

Jag tänker på dig.

Så nära att man kan ta på det

Först denna helvetiska dag som slutar i tre dimmiga sömntimmar. Jag vaknar 19.30 och har hittils i dag enbart pratat med ett par miljoner vårdcentralspersoner och min mamma. Inga missade samtal, inga nya meddelanden. Bara molande huvudvärk och en äcklig smak i käften.

Jag vaknar, skriver flyttkort, önskar för en kort stund att jag hade kunnat stryka över min nya adress och ersatt med "Någon annan Jävla stans. Långt jävla bort härifrån" men kan inte, pallar inte, vågar inte. Det är ju här jag är. Här i det temporäras land, bland lånade stolar, och bortskänkta bord med fuktfläckar. Här härskar inga andra än silverfiskarna och malungarna.

Mamma ringer igen och ber mig strunta i vårt bokade middagsbord imorgon. Ber mig isolera mig lite mer, lite intensivare. Ber med sin mildaste röst att jag drar ett täcke över mitt huvud och låtsas som att allt är underbart här inne, i mögeldoften. Hon har fått en ny mobil. Hon är sprallig, ändå.

Sedan ringer det igen och det som först hette
"Lille Du"
"Jag skall ta hand om dig"
"Hur mår du?"
blir till ett giftig tvåtimmarssamtal mot mitt klibbiga öra. Ångestsvett, hade det nog kallats. Men det är mest tårar.

Hör att jag
inte skall må såhär
tänka såhär
blåsa upp allting såhär
gnälla såhär
t ä n k a p å m i g s j ä l v här

Återkommer till önskan, som mer blir en längtan, att flytta härifrån. Neråt under jorden.
Jag skriker. Gråter. Slår mot allt som rör sig här inne. Mosar varenda kryp med mina nävar. Vrålar i falsett tills min röst försvinner. Tills allt som hörs är ett svagt ringande i öronen. Och sedan
-beep-
ett nytt meddelande.

Och det står att det bästa vore om jag inte kom alls, så därför är jag struken från listan över inbjudna. Det avslutas med en varm önskan om att jag skall ha det gott.

Jag blev döv medan jag läste. Ber om fred. Och vi lägger på. Skall gå och lägga oss.
Måste bara
ringa först.
Måste bara
vad händer? Vad har jag gjort? Varför?
Alla ord drunknar i deras nedsläckta, kärleksvarma sovrum, där de ligger brevid varandra, hand i hand och älskar allting i hela världen så mycket att det gör ont. Allting drunknar.


Det är efter det jag ringer dig. Låter de sedvanliga signalerna passera och det är en tanke som flyger förbi som får mig att börja gråta igen. En tanke som viskar
just nu
är du så fullkomligt
ensam
att ingen hade noterat dig
på bron

Jag dreglar in ett grötigt meddelande som du aldrig kommer höra, för du kommer inte att lyssna av och om du mot all förmodan gör det, så kommer du aldrig höra vad det var jag sa.

Acquainted as we are expected to be when we grow up

Att vakna tyst, efter en sömnlös natt, är svårare än väntat.
(du får skylla dig själv)

Att bli frisk är också svårare än väntat, när ett simpelt telefonsamtal till Vårdcentralen leder till en tid hos doktor Fresén två och en halv timme senare, som leder till våldsamma blodprov, som leder till röntgenremiss på Axessakuten, som leder tillbaka till doktor Fresén och antibiotika och morfin på flaska.
På Apoteket vill hon varna mig för att köra bil när jag dricker morfin. Jag undviker att nämna att jag inte innehar körkort.
(jag är en trafikfara ändå)

Och hon påminner om den där mamman, med krulligt hår, som vi passade barn åt, S och jag, 1999. Hon ser precis ut som hon. Fast magrare.

Morfinet rinner ner så lätt och smakar som våren 2008, i Henån. White Russians och knoppande självförtroende på Kaprifolvägen 24.
(vart tog det vägen?)


Tänk: en bröstkorg full av brinnande, imploderande smärta, igentäppta luftrör och sömnlösa nätter kan man leva oberörd med i en månads tid.
Medan enbart tanken på dig och mig, i maj, gör så vidrigt ont, att den genast måste stötas bort.
Tänk.

Nordpolen

Hur uttrycker man sig, när man vet så väl att allt som kommer ut, kommer att slå tillbaka mot en. Det finns ingenting jag kan säga på rätt sätt, inte om det redan är bestämt att det inte kommer att bli emottaget. Alls.

Onsdag förmiddag. Jag gjorde upp en plan för den här dagen. Ännu så länge har jag inte tappat hoppet om idag.
(ännu så länge har jag inte tappat hoppet om oss)

Men det finns en sak jag fortfarande inte prövat - det svåraste av allt. Som jag medvetet sparar ett litet tag till. För när jag även bränt den bron, det är då jag vet att det är över mellan mig och V. Ja, det är V det här handlar om. Inte Sibirien.


Om jag lyssnar på Utan Dina Andetag nu, så kommer allting att kännas lite, lite mer bittert. Såpass att jag riktigt kan gräva ner mig i det. Så får även denna dag rinna iväg, bli hopplös. Jag kräks på allt det rationella och låter den där iskalla smärtklumpen i bröstkorgen fortsätta pulsera. Det är att känna något i alla fall.

Innan jag begraver mig under idag, skall jag begrava mig under berget av disk.

På tisdag ska jag flytta ut ur mig själv

Om man är skitnervös över att man startar en blogg, lider man av hybris då? Eller har man bara bott under en sten alldeles för länge?

Hur som helst, här kommer jag. Och jag känner på mig att jag har massor att säga!