Brutalitet

Det är tre miljarder grader varmt ute. På vagnen fryser jag och luften är plågsamt fuktig men jag lyckas lik förbannat se förbi det.

Du krockade med ett litet uppvaknande, vet du vet? Du tog dig under mitt skinn, vet du om det? Nej, givetvis vet du inte. Givetvis vet du ingenting alls. Givetvis är du upptagen med din egen världsbild och din kamp med att få den att snurra.

Men det bryter mig i tusen bitar. Du och allt runt omkring dig har mig sönder och samman.

Jag är förbannat feg. Jag är vek på det sättet som är legitimt att förakta. Jag ser det som presenteras för mitt eget jävla synfält och förbi det vägrar jag att ens ögna. Jag har min bild av världen och du har din.

Mot alla odds låter jag mig lindas runt dina fingrar och sedan sitter jag där i helveteskvalmet på vagnen, så jävla väl medveten om vart jag är på väg och ändå spelar jag förvånad inför dina frågande ögon. Och jag tänker, förakta mig för detta; om dina frågetecken ändå hade varit tydligare.

Åter till dimmorna. Det är ju där, precis där, i dimhöljet, som jag lik förbannat lyckas hitta alla resonabla svar. Det är som att fukten som lagt sig över Skandinavien har lyckats trolla bort all klarhet. Det är som att allt följer ett mönster. Jag väntar krasch och jag väntar förfall och jag väntar fördärv. Jag väntar förödmjukelse. Jag väntar invanda mönster. Jag väntar och jag väntar och när allt det jag väntar så tillmötesgående sveper in över mig så måste jag spela förvånad.

Plötsligt frågar jag mig själv; vem är jag utan dig?
Plötsligt frågar du mig; du kanske bara är deppig? Har du tänkt på det?

Betyder det att du sliter mig loss från dig?
Eller betyder det att du försöker möta mig på halva vägen?