Och så: måndagar.
Och så: dagsljus.
Och så: vakenhet.
Och så: klarsynthet. Klarsynhet med allt vad det fucking innebär och jag vet att jag måste ta alla de här timmarna för det handlar om pengarna och C säger att fortsätt så, fortsätt kämpa, fortsätt i precis samma bana.
Men syns det inte? Syns det inte att jag vill stanna i just denna typ av nattmörker, där jag själv har kontroll?
Jag vill inte ha tusen miljarder och jag vill inte ha dyrgripar att pryda min tillvaro med. Jag vill, och vill enbart, stanna i skymningslandet. Jag vill klä mig i mörkläggning inför allt och alla inför solens nedgång.
Mitt mörkläge är fel och håller inte länge till, jag vet så väl.
Men låt mig behålla, om så bara för en kort stund till, låt mig behålla bedövningen.
Jag är fullkomligt övertygad om att jag inte hör hemma där längre. Jag har ingenting att hämta, ingenting att förlora. Jag kan enkelt välkomna vintermörkret och jag kan lika enkelt fortsätta just så som C ber mig. Jag kan vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar