Efter fyra dagar uppstår så ett helt oönskat och fullkomligt vansinnigt begär efter att få skära djupare i det som redan trasats sönder. Jag får några få minuter på mig att bekämpa impulsen.
Just här och just nu kan jag ganska klart se alla rödljus och all galenskap. Just här och just nu är det jag som vinner. Men jag är inte dummare än att förstå att det här
bara är början.
För plötsligt öppnar sig en hel karta av nya vägval och felsteg. Rakt framför mig uppenbarar sig hela det nät av sinnesförvirring som jag så intensivt har föraktat i hela mitt liv.
Det tar enbart fyra dagar. Det är några få timmar av mitt hela liv och det kan så enkelt ödelägga precis varje återstående minut. Jag vet att det finns en helt oövervinnlig kraft i det jag gjort och jag visste även i stundens hetta hur förbannat fel det var. Nu står jag maktlös som inför dörrarna till ett helt nytt litet hell.
Se på mig, se på detta lilla kolli av förvirring. Se och håna.
Och syns det även hur mitt kartnät av lösningar
ser ut?
Syns det - som skrivet i pannan på mig - hur jag helt och fullt tappat greppet?
Jag blir både spik nykter och helt jävla livrädd för vad den där impulsen bad mig göra, bad mig åtgärda.
Krävs det nu ytterligare bedövning för att avstyra detta? Och vad skulle den bedövningen bestå i?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar