Måndagar

Samlad input:

Jag vill inte gå och lägga mig.
Jag får flashbacks från senhösten 2010 och tycker att det är riktigt trevliga minnen.
Jag erkänner att jag är en sjuk människa.
Jag utvecklas konstnärligt, utan att ens jobba på det.
Jag har helt jävla otroligt fina människor i mitt liv. (Upprepa det)


När man väcks av en väsande liten röst som enbart vill förmedla budskapet om att man är sjuk i huvudet, så kan dagen inte bli annat än jävligt fel. Med den ambitionen arbetar jag mig igenom sex timmar. Till min fördel skall sägas att jag ägnade dessa sex timmar åt enbart viktig, avgörande, tråkig jävla skit. Sådant som jag egentligen inte hade orkat i dag.

För den bedriften belönar jag mig själv med en timmes sömn och lite pennor och papper på kvällen.

När klockan har passerat midnatt är jag människa igen.
Tragiskt nog är det försent då.

Tänk om jag hade kunnat vakna upp så här. Som en person, som något konkret. Det är ju inte riktigt så det ser ut. Jag vaknar (oavsett den där väsande röstens vara eller icke vara) som en blöt fläck. Ägnar halva dygnet åt att väckas till liv.

En dag i veckan kan jag viga åt det. Men där går gränsen.