skip to main |
skip to sidebar
Milda ord. Väna ord. Mjuka ord. Din röst är liten och rädd, du är mänsklig och svag för en sekund.
Jag vet hur jag skyr din bräcklighet. Jag vet hur jag spyr över den. Det var annorlunda den här gången, den här första gången på vad som känns som en evighet.
Du ber om min hjälp. Du ber mig komma. Du ber mig åka över halva staden för att bära upp din lilla, trasiga kropp. Du ser saker som säkerligen inte existerar. Du ljuger. Du ringer mig och din röst darrar. Och mitt i allt berättar du för mig om hur din tanke spårar, hur du resonerar, vad det är som skrämmer dig. Mitt i allt ger du mig en förklaring.
Det är allt jag behövt. Det är allt jag helt ordlöst krävt av dig.
Och genom detta, impulsivt nya, vänder vårt samtal till något på andra sidan skalan av ångest och du trollar faktiskt bort både ord och tankar och impulser från mig, för första gången på - vad som känns som en evighet.
För all tid blir evighet med dig. All tid måste multipliceras med tusen för att göra livet rättvist, eftersom det var du som gav mig det. Livet.
Och den här gången skall jag ärligt försöka att behålla känslan du gav mig, lite längre än vad jag vanligtvis klarar.
Sen kvällssol färgar brofästena i aprikos och de våldsamma vågorna som slog där under för bara några timmar sedan har rofyllt lagt sig mot kajen.
Varje fåra av oro har slätats ut för en kort stund. Det finns de som sagt till mig att jag har ett vackert leende, att det klär mig i mjukhet. Och jag känner just den där blida känslan av tillmötesgående över mitt ansikte just där, just då. Det är tusen grader kallt men min blick är varm. Mitt synfält är klart. Mitt syre är mitt.
Jag vill spara känslan av - inte triumf - självaktning. Jag vill känna det här igen och igen, jag vill se färgerna, ytskiktet. Det där som jag kan gå och gräva efter i veckor, som jag vet finns på riktigt och som går att nå, bara man letar på rätt ställen. Det som kan kännas så förbannat omöjligt, pretentiöst och syntetiskt, men som egentligen är mer genuint och brinnande än tusen andra känslor.
Jag tänker klart, tänker rent.
Jag må ha miljoner mil framför mig, men just här, just nu
är allting
uppnåeligt.
Just innan sista svepet längs fransarna, rasar över henne det där illamåendet utan motstycke. Som från ingenstans, fastän hon så väl vet, dyker det upp mellan två hjärtslag för att brutalt slå henne mot parketten. Ibland lägger hon sig i fosterställning och räknar till tjugofem. Ibland står hon kvar, applicerar mascara över spindelbenen och låter händerna darra.
Inuti vagnen är luften borta. Elementen pyser ut meningslös hetta i slutet av maj. I nio fall av tio får hon ingen sittplats, utan blir förpassad till de öppna utrymmena som egentligen är till för barnvagnar. Då tickar pulsjäveln iväg, för tänk om någon morgonpigg föräldraledig typ dyker upp. Hon måste räkna varje andetag och varje hjärtslag och varje gång hon sväljer räknar hon till fem för att inte sätta i halsen. Hon måste blinka exakt var tredje sekund och får hon ett hårstrå i ögonen så är det kört.
Det börjar bubbla slem i halsen redan två hållplatser innan hon skall gå av och det kan hon hantera, det vet hon. Oftast i alla fall.
När hon steppar av vagnen fylls hennes lungor av morgonsvalt syre i ungefär en halv minut innan pulsen gör sig påmind igen och hon instinktivt måste greppa axelremmen så hårt att knogarna vitnar. Då ser hon hans ansikte framför ögonen i en halv sekund, som på repeat. Hon räknar sina steg, räknar sina andetag, räknar sina blinkningar, men vet inte varför.
Illamåendet har lagt sig för stunden, smogget hjälper.
Och så hettar kinderna, så rodnar hon. Och så snubblar hon över en liten, ynklig trottoarkant på precis samma ställe som hon en gång för sex år sedan invalidiserade en annan människa och då måste pulsjäveln rusa sådär obehagligt igen och ja, nu mår hon faktiskt illa igen.
Innan hon vet ordet av står hon vid övergångsstället vid de tre svintunga portarna och tänker för femhundraelfte gången vilken port var det nu igen?
Varenda, förbannade morgon.
Det står stilla. Jag letar efter något med substans, något existentiellt, men ju intensivare jag gräver desto mer urholkad blir jag.
Jag kan faktiskt se alla bitar framför mig, det kan bli väldigt tydligt. Jag kan se varje enskild källa till varför jag inte kan sova och jag kan särskilja dem från varandra. Jag kan sätta ord på varje detalj av vad det är som stör min tillvaro, och det kan jag göra förbannat bra (om ni bara visste). Jag kan se mina snedsteg och vad som hade kunnat räta upp världen, jag kan hålla ryggen rak och kuraget intakt. Jag kan allting baklänges i sömnen med förbundna ögon.
Men det är bara ena sidan. Tragiskt nog är det bara ena sidan.
För med all klarsynthet och alert jävla blick kommer också ett facit utan dess like. Att ta den långa vägen är liksom ingen alternativ. Det behövs inte att man faller, rasar, imploderar, brister, dör. Det behövs inte ens att man bryter ihop och grinar. Det är det vi har genvägarna till och det är det som gör oss iskallt hjärtlösa. Priset man - men mest alla andra - får betala. (För det är ju bara ni som faktiskt tillåter er att gå sönder).
Efter fyra och en halv timme är händerna iskallt blåa och huden tycks liksom ha stramat sig åt snäppet hårdare, som för att skydda än intensivare mot alla svåra ord som rusar in och ut i skallen.
De har makten att slå mig medvetslös, alla dessa teorier och befästa faktum formulerade av överkompetenta människor världen över. De finns till för att hjälpa och bygga broar, rädda sådant som gått till spillo och pussla ihop alla de människor som blivit trasiga på vägen. Mig tycks de bara bryta ned, splittra än värre.
Och hur mitt huvud sprängvärker nu är ingenting jämfört med hur det bultade när jag vaknade i morse. Jag måste ju göra detta, jag vet att det måste gå hela vägen in i hamn. Jag vet hur det ser ut på andra sidan den här månaden, även om jag inte kan visualisera det riktigt än. Men helvete vad det dånar i skallen under tiden.
Det är veckovis av något större och mer kompakt än bara ångest som sprutar ut ur de här blåjävliga fingrarna. Det är kletigare och mer patetiskt än på länge, detta förbannade låsta läge.
Jag är som ett blankt papper, förbannat blekt och tunt. Så väldigt lätt att riva i bitar, knyckla ihop och kasta långt åt fan. Det är som om vart och ett av alla ord som brukade fylla upp mig, bekräfta och verifiera mig, långsamt har suddats ut. Och all vit, tom yta sticker inte bara mig ögonen. Faktum är att det sticker varenda jävel jag möter. Rakt där som det gör som mest ont, där sticker det.
Jag sover tolv timmar först, för att samla kraft. Det räcker inte på långa vägar, jag vaknar som ett vrak och vill fylla upp det tomma glaset igen, det första jag gör. Jag gör det inte. Inte än.
