Du var alltid martyr. Ditt signum. På äldre dagar blev du klok över en natt och positionerade dig själv över den typen av smutsiga egenskaper. På äldre dagar införskaffade du dig en gloria.
Jag bar alltid skammen och skulden. Du placerade den varsamt över mig. På äldre dagar bankades det i mig att din skuld aldrig kommer att vara min. På äldre dagar byggde jag mig en försvarsmur.
Som genom ett helt oförklarligt mirakel återuppstod så plötsligt din lilla martyr. Och det kan vi ju alla räkna ut att det var jag som trollade fram henne. Och när jag nu begått denna fruktansvärda synd så bör jag givetvis ställas till svars.
För en gångs skull gör jag det gladeligen.
Jag är övertygad om att du inte kommer att förstå. För det du skapade för en massa år sedan finns inte kvar. Det du ville forma och det du ville åstadkomma, det har jag skrapat bort. Ibland tror jag att du lever i en illusion av att du vet vem jag är.
Det är en upprörande tanke, enbart därför att den illusionen inte borde ha varit någonting annat än just precis verklig.
Detta är mitt sätt att hålla mig vid liv. Eller, snarare; detta är hur jag måste göra för att du inte skall ha ihjäl mig. Det är det enda jag vet.
Jag är ledsen och jag är ensam. Men mest är jag arg. Hur kan du tro att du kan laga så många år, ett helt liv, bara över en natt? Hur kan du tro att du har rätt att säga till mig att du måste hitta försoning och se ljuset?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar