Plötslig uppenbarelse varifrån det kommer, denna intensiva, instinktiva längtan efter snälla, någon, håll om mig.
Nätterna då allt blev bra, som det skulle, långt i från vad som förväntades. Nätterna när vi tog oss hem på tre röda utan att hinna tänka efter. Nätterna när vi fann oss innanför väggarna med enbart oförtjänta flin över våra ansikten. De nätterna. Då när det fanns tid att ifrågasätta nattmörker och dagsljus.
Det övergår och passerar så smärtsamt fort. En smärtsam nykter sanning kvarstår och jag vinglar, jag måste vingla. Här, mitt i detta. Eller;
där, där jag lägger mig, natt efter natt.
Här.
Eller där.
Det handlar om sekunder.
Så fort och skoningslöst trampar vi sönder det som så desperat försöker nå oss. Det som borde vara så självklart.
Jag ser mycket klart, jag hör allt så väldigt tydligt. Jag tar mig framåt helt utan snedsteg och jag begår inte minsta lilla misstag.
Men jag är inte här, det vet ni.
Jag har bara lyckats lära mig spelreglerna utantill, baklänges, i sömnen.
Jag är inte här, ni vet det så väl.
Ni vet det så väl.
Ni borde kunna urskilja mina tillmötesgående nätter ifrån de utplånande.
Likväl borde jag.
Vi ägnar ytterligare en natt åt att gräva ner våra huvuden i sanden, än djupare. Och där trivs vi, där mår vi bra. Vi bäddar omsorgsfullt in oss i där och då. Inte här och nu. Aldrig här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar