Levande död

Du finns kvar här. Du finns i varje andetag och i vart och ett av mina misslyckade försök att fylla mina lungor med syre. Du finns innanför pulshelvetet som tog död på min verklighetsförankring. Du finns bakom giftångorna och det är du som väcker mig om morgnarna, när jag egentligen inte borde vakna.

Du finns kvar här, fastän att du helt ljudlöst försvann härifrån för alldeles för länge sedan. Du tog ifrån mig förmågan att andas på egen hand och jag tillät dig bli min respirator en gång för mycket. Du stal det hjärtliga, du tog med dig den sista skärva av grogrund jag hade. Du lämnade mig här utan insida, utan himmel, utan helvete. Utan fotfäste. Du gav mig ditt gift och jag behöll det som mitt för att få lov att behålla dig. Du tog mina nätter, mina dagar, min tidsuppfattning. Du gick härifrån och jag stannade helt tyst kvar, sömnlös i en drömtillvaro.

Du finns kvar här och du finns i varje gathörn, vid varje korsning den här staden har att erbjuda.
Men jag väljer bort korsningarna.
Jag väljer bort hörnen, det kantiga.
Jag väljer bort varje minne av dig.

För du tog dig in i mig och du tog dig ut därifrån under loppet av en minut.
Med dig tog du inte bara halva jag, utan också hälften av det som hade kunnat bli mitt.

Det river mig sönder och samman, det gör så förbannat ont vissa stunder att det omöjliggör för mig att sätta ord på. Och där står du, någonannanstans, inte här, inte nu, inte alls.

Jag ville slå tillbaka på dig, som du slagit ner mig.
Men du gjorde aldrig det, du slog aldrig ner mig.
Du bara försvann.