Motvilligt erkännande av det faktum att jag faktiskt kan tycka om stunden mellan läge A och läge B, läge köttslig strid och läge förtegen borggård. Där möts fler än lovligt många dofter i en osynkad symfoni av desperation och där vet jag att man kan stå precis osynlig och mitt i epicentrum på samma gång.
Trots allt så är det här jag kan spelreglerna, här om någon stans. Mot alla odds så är det just här jag har lyckats hitta en trygghet, hur falsk och ful den än må vara.
För det är precis som det där med den heliga familjen och hur den skapar individen. Avskriv den och ensam står stark. Jag måste ju tro på det. Jag måste tro på att där man minst anar det föds det man mest eftertrånar.
Jag tror inte på människan, men jag tror på mänskligheten. Jag tror att hur syntetiskt känslan av välmående ikväll än må vara, så uppstod den ändå, till slut. Och mot alla odds.
Låt mig få hålla fast vid den en liten stund till och slippa längta efter andra händer att omfamna mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar