Det är något jag ångrar men jag kan inte komma ihåg vad

Med en fot tryggt inbäddad i allt detta av nu, av destruktiv, förgörande trygghet.
Med en fot i andra änden av universum, utan mål i sikte men med en miljon drömmar varsamt uppblåsta i periferin.

Och vi når aldrig dit.
Du vet, vi når aldrig längre än till vårt barndoms hem.
Och vi kan lägga ner halva vår själ och dubbelt så mycket därtill.
I ansträngning.
Men vi når aldrig fram.
Vi kommer aldrig att kunna bli. Nej, inte förrän då.
Då, när de inte är.

Det får vi inte säga högt, så låt oss viska och låt oss ljuga!
I tider av Halloween finns ingen misstanke, då när de utanför tänder ljus vid gravstenarna.
Då kan vi med ömhet klä oss i mask och vråla en decibel för högt
varför valdes vi aldrig bort?