skip to main |
skip to sidebar
Betraktar hud och behåring, låter tanken skena hejvilt. Det slår undan mitt fotfäste och det gör mig illa, illa, men jag gör det ändå. Jag vet inga genvägar, jag vet faktiskt inga andra vägar alls. Jag kan ju enbart detta.
Växten i fönstret med de obehagligt feta bladen har fått knoppar, upptäckte jag i morse. Jag stod och betraktade dem lite för länge, innan jag insåg det sjuka i att börja grina över att det faktum att det vaknar liv innanför mina väggar. Här där allting är dött och svinkallt.
Det är tjugo grader ute och jag stirrar in i solen tills allt blir kolsvart.
Jag läser alla de svåra engelska orden och stryker under typ allihop med en rosa penna och känner mig barnsligt nöjd i ungefär tio minuter innan den sjukt oförklarliga ångesten dyker över mig med all kraft. Oförklarlig och väldigt simpel, väldigt logisk på en och samma gång.
Och där utanför är det tjugo grader varmt. Allt jag gör är att betrakta, fantisera, med öppna ögon somna, drömma, försiktigt agera. Slita loss blankfeta blad från sin stam och krossa dem mellan handflatorna.
Trycket i halsen och upp mot tårkanalerna, över pannan, in i hjärnan och ut i öronen som dovt brus. Tryck och oljud i harmoni med varandra, men helt utan hänsyn till mig i mitten.
För det är där jag befinner mig, mitt emellan nu och då, mellan framgång och bakslag, mellan ork och apati. Mellan det varma, tillåtande, öppna och det som är slutet och iskallt. Jag vill släppa taget om både delarna. Jag vill inte vingla mellan det som jag vet är rätt och allt det som är fel, men som jag ändå konstant matar.
Jag står likt ett missbrukarbarn och provocerar fram det skitiga, för att slippa stanna i allt fluffigt, perfekt. Det saknas lugn i det som är bra, det som fungerar. Det saknas konsekvenser och röda trådar i detta som skulle bli bra. Det saknas ärlighet. Det saknas din uttalade önskan om att få döda mig och bli förlåten.
Det enda som inte saknas är jävligt vackra löften.
Går det att känna hur mina tankar stinker? Jag vet ju att du vet. Jag vet ju hur du luktar dig till min rädsla, hur du undviker att bekräfta den. Jag vet hur du hatar hur sjuk jag är, hur genomskinliga alla mina försök blir. Du ser hur jag ger upp och du... vad gör du? Ger du upp med mig? Låter du mig ge upp? För mig klistrar du dig fast, kväver mig långsamt.
Dom vill se det rinna, visst blöder jag vackert?
Visst blöder jag vackert för dig?
Åh, det är så förbannat sant. Det finns något lite väl smutsigt över att sno någon annans ord, särskilt om denne andra råkar vara låtskrivare. Men just här och just nu kan jag faktiskt göra ett undantag. De där orden säger mig mer än något annat, just nu.
Jag vill stänga av lite, syns det, eller?
En främmande människa försöker ta sig in under mitt skinn och blåsa ur mitt huvud. Försiktigt, såsom som man gör med påskägg, sveper hans andedräkt med sig orden in i mig, närmar sig mitt allra mest skenheliga, sårbara, tröstlösa. Där biter de sig fast tillsammans med blicken från hans lite lätt kolsvarta ögon i min nacke när jag vänder honom ryggen.
Men med morgonljuset kommer försoning och jag letar intensivt i mig själv efter känslan av igår. Som inte riktigt tycks finnas kvar. Jag blir rädd och förvånad, samtidigt barnsligt lycklig och stolt. Det uppstår en konflikt inuti mig, när det som är förväntat inte längre sker enligt tidtabell och schema. Jag tror mig ha uppnått nya nivåer och jag vill tro på karma och lite jävla pondus, medvetenhet. Men jag tror också att jag har gett upp och att det som egentligen pågår nu är ren och skär förnekelse. Det som skrämmer mest är hur fruktansvärt ful man kan hinna bli på så kort tid utan att märka det själv. Trots att människor runt omkring en gång på gång hintar och varnar, så går man rakt i varje jävla fälla ändå och blir tusen ton tyngre av allt det där cyniska för varje dag som passerar.
Det gör mig jävligt ledsen, hur han faktiskt lyckas. Han gör sitt jävla jobb, men allt jag ser är demonen bakom hans pannben. Allt jag hör är det frätande ljudet av gift när han talar till mig. Allt jag ser är dessa svarta jävla ögon. Överallt.
Utanför är himlen lysande blå, ljuset intensivt och luften full av damm. Över alla mörka ytor ligger ett fint lager av smuts och stoff. Gardinerna hänger i trasor nu. De är sydda i tunt, nästan genomskinligt tyg, men väger ändå tusen ton efter ett och ett halv år mot de här väggarna. Det yr från dem när de rör sig i vinden från det öppna fönstret.
Det var någon som sa något om sommaren. Om hur grymt bra den kommer att bli, hur späckad av möjligheter, nyheter, omstarter och vägval den är. I hörnen på fasaden mitt emot ligger den och väntar, trög, omtöcknad och obehagligt påträngande.
Inuti huvudet är det varken lysande eller blått. Där bländas jag, vart jag än försöker styra. Det blåa i mig har liksom försvunnit, eller snarare kanske tonats över till en schysst nyans av brunsvart. Men luften av full av damm och varje ren tanke blir smutsig innan den ens hunnit formuleras färdigt. Den där parallellen mellan mig och det tunna, nästan genomskinliga, är både så galet fel och överflödig och hysteriskt geggig just nu.
Istället för att gå ut, istället för att suga i sig doften av allt det dammiga som trots allt måste få virvla upp och ut åt helvete innan sommarvärlden kan lägga sin förlovade hand över oss, stannar jag på andra sidan fönstret. Jag tittar på skiftningen och sväljer en kväljning.
Hur det stormar utanför är ingenting i jämförelse med hur det yr inuti mitt huvud och i min bröstkorg. Du skulle bara veta.
Det är så här det går till, när känsla efter känsla når sin peak. Det går att avnjuta det här.
Efter måndag, tisdag, onsdag, torsdag när man måste svälja varje kväljning och lyfta nävarna mot allt det där bruset - kommer tid av rening. Så enkelt är det, så simpelt, så banalt.
För samma brus och samma illamående, samma fantomsmärta och samma förnedring som hetsar dygnet fucking runt är ju också det allra mest intima och det absolut tydligaste, renaste, mest sanningsenliga. Det går så absolut inte att se när det är tisdag och klockan är halv tre och min röst blir hes och tvär, då när de frågar mig varför ser du så ledsen ut och jag inget hellre vill än att ge ett svar, för det är det min moral säger till mig, men det är fullkomligt omöjligt därför att
frågan kommer från
någon som är
sex år gammal
Och min moral håller tätt, än så länge. Håller sig intakt och håller mig hel och ren. Jag kan vara människa än ett litet tag.
Som allra mest ren just nu.
När varje andetag är fullt och helt.
