Helt hopplöst får du mig att grina. Och såsom jag längtat efter just det, efter att kunna känna något. Men just här och just nu, mitt emot dina svartblanka ögon gör det mig inget annat än jävligt illa.
Du reser dig upp på ett beslutsamt vis, helt övertygad om din rätt till mig och min kropp, för att torka de där förbannade tårarna. Vet du hur mycket som exploderar inuti mig i just den stunden? Vet du hur mycket jag hatar mig själv då?
Summan av timmarna med dig i dag, är att du inte förstår. Du hör vad jag säger och du lyssnar tålmodigt, men du förstår inte. Du vill in i det sista förvränga mitt budskap till ett hot mot dig - så att du kan glida undan igen.
Och vet du vad? Den här gången gör det verkligen ingenting alls. Jag hade inte högre förväntningar än såhär på dig just i dag. Du bevisar alla mina fördomar. Du upprätthåller din standard, så förbannat duktig och plikttrogen.
Jag kan nog unna dig det. Jag vet min plats. Du gav mig den för många, många år sedan och jag har börjat trivas där. Sticker det dig i ögonen? Va?
Jo, nu när du vill flytta på mig, då sticker det.
Du kan få mina tårar att lindra svedan. Jag bjuder på det, den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar