skip to main |
skip to sidebar
Där är mjukgult ljus och där är sorl från välbekanta röster.
Där är tryggheten i att vara någonstans, där jag vet var jag är och där jag vet vart natten är på väg.
Där ligger en outtalad bekräftelse i luften som viskar att här finns möjligheterna, vägvalen, upprättelsen. Här finns det som faktiskt existerar.
Jag betraktar ljuset. Jag lyssnar till sorlet och urskiljer ord efter ord. Jag iakttar.
Jag vill hit, jag vet hur väl min plats här bevaras.
Allt jag ser är hur blodådrorna svullnar.
Allt jag hör är cowboys och insekter.
Allt jag tillåter nå fram är det som inte ens är där.
Och mörkret lägger sig fort. Mörkret stjäl ifrån mig alla chanser att stanna kvar.
Mörkret tar med sig blanksvart asfalt och helt iskalla handslag att symbolisera något slags hejdåochtackförikväll.
Är det bara jag som stannar kvar i varje andetag, i varje impuls?
Är det bara jag som ser oss utifrån, helgade under detta förbannade mjukgula ljus och dess överjävliga lögn om hur allting borde vara?
Är det bara jag, som helt hysteriskt flyr härifrån men ändå alltid tvingas stanna till sist?
Med en fot tryggt inbäddad i allt detta av nu, av destruktiv, förgörande trygghet.
Med en fot i andra änden av universum, utan mål i sikte men med en miljon drömmar varsamt uppblåsta i periferin.
Och vi når aldrig dit.
Du vet, vi når aldrig längre än till vårt barndoms hem.
Och vi kan lägga ner halva vår själ och dubbelt så mycket därtill.
I ansträngning.
Men vi når aldrig fram.
Vi kommer aldrig att kunna bli. Nej, inte förrän då.
Då, när de inte är.
Det får vi inte säga högt, så låt oss viska och låt oss ljuga!
I tider av Halloween finns ingen misstanke, då när de utanför tänder ljus vid gravstenarna.
Då kan vi med ömhet klä oss i mask och vråla en decibel för högt
varför valdes vi aldrig bort?
I takt med mitt allt mer desperata sökande efter det som känns, blir vägvalen också allt mer djärva. Spåren går bara djupare, i takt med hur långt tillbaka jag kan trolla mig.
Och i takt med hur min flyktsoda blir allt svagare, gräver jag mig också allt djupare. Stundtals duger vad som helst, stundtals vrålar jag tyst åt mig själv att bara suga i mig av det lilla som finns tillgängligt. Såsom vi vrålade om nittiotusen.
Och det krävs allt mer, det äter upp allt större bitar av mig. Jag ser och jag sväljer, jag är så väldigt medveten. Och jag blir allt mer skicklig på att pressa gränser, jag tappar stoff efter stoff av allt det som brukade kallas värdighet och moral.
Och jag låter det ske. Jag letar syndabockar for fun och hittar jag ingen i natt så finns där tusentals i min fantasi.
En gång, en gång för på allvar tusen år sedan, fanns det en liten person som hörde won't open my mouth, you'll know what I say, it hurts me that it's got to be this way, I can no longer hide, God knows I've tried och plockade ut bitar att låta rama in, forma, vaddera. Utan minsta bekvämlighet, utan minsta eftertanke, utan minsta, lilla aning om vad som komma skulle.
Och tusen år senare trollar vi tillsammans fram svart magi av just de där orden. De som nu så enkelt kan avfärdas som banala, meningslösa. Som vi först långt senare förstod innebörden av.
Men vi fortsätter trolla och underhålla. Vi lever kvar i illusionen av att vilket ord som helst kan vara det avgörande, att frigöra oss från lastgamla bojor och nostalgisveda.
Doften av vinter är intensiv när jag tar mig genom stan till jobbet. Morgondiset är råkallt och solen har lagt sig till ro strax där bakom. Det finns så mycket bekant i den här luften, hinner jag tänka, innan jag hör mitt eget eko. Det konstaterandet passar likaväl in på tidig vårsol, sensommarkvällar som på bråddjupa vinternätter. Då svider det till lite.
Regnet ligger tungt i luften över hållplatsen när jag sedan skall hemåt. Jag konstaterar Högsbohöst och räknar mina andetag innan jag fattar beslutet att i förebyggande syfte bedöva den här måndagskvällen på bästa sätt.
På mitt hallgolv ligger budskapet Äntligen är julen här och väntar på mig. Jag spottar på orden, men de försvinner inte. På ett kontrastrikt foto i varmt sensuella färger ler helt hysteriskt en blond kvinna mot mig. Hennes hud är rynkfri och hennes tänder blekta en grad för hårt, tänker jag i brist på egna ord.
I dag bad min kollega mig om att få byta arbetstider på fredag, innan hon ens hann säga godmorgon till mig. Jag värnar om mina tidiga eftermiddagar, men har i vanlig ordning ingen anledning att säga nej. Hon har heller inte förväntat sig annat, fyrar mest av sitt självgoda leende och säger tack i samma andetag som hon förklarar att hon skall åka hem den helgen. Hem. Det är till Falköping, det. Där hon är född och uppvuxen. Där hon har sin kärnfamilj, alla sina bästavänner och halva sin identitet. Helvete vad den bruden älskar Falköping. Hon åker dit - hon åker hem - ungefär var tredje helg. Hon är en vuxen människa med bostadsrätt och fästman. Men hon värnar om sina tidiga fredagar, för att få komma hem.
Det är tur att hon svischar iväg så fort, för annars hade hon nog hört hur jag fräste efter henne att jag har inte någon familj. Inte ens var tredje helg.
Så enkelt är det att skapa sig legitima skäl för att bedöva. Ännu en måndagskväll.
Plötslig uppenbarelse varifrån det kommer, denna intensiva, instinktiva längtan efter snälla, någon, håll om mig.
Nätterna då allt blev bra, som det skulle, långt i från vad som förväntades. Nätterna när vi tog oss hem på tre röda utan att hinna tänka efter. Nätterna när vi fann oss innanför väggarna med enbart oförtjänta flin över våra ansikten. De nätterna. Då när det fanns tid att ifrågasätta nattmörker och dagsljus.
Det övergår och passerar så smärtsamt fort. En smärtsam nykter sanning kvarstår och jag vinglar, jag måste vingla. Här, mitt i detta. Eller;
där, där jag lägger mig, natt efter natt.
Här.
Eller där.
Det handlar om sekunder.
Så fort och skoningslöst trampar vi sönder det som så desperat försöker nå oss. Det som borde vara så självklart.
Jag ser mycket klart, jag hör allt så väldigt tydligt. Jag tar mig framåt helt utan snedsteg och jag begår inte minsta lilla misstag.
Men jag är inte här, det vet ni.
Jag har bara lyckats lära mig spelreglerna utantill, baklänges, i sömnen.
Jag är inte här, ni vet det så väl.
Ni vet det så väl.
Ni borde kunna urskilja mina tillmötesgående nätter ifrån de utplånande.
Likväl borde jag.
Vi ägnar ytterligare en natt åt att gräva ner våra huvuden i sanden, än djupare. Och där trivs vi, där mår vi bra. Vi bäddar omsorgsfullt in oss i där och då. Inte här och nu. Aldrig här och nu.
Det finns något i mitt köksfönster, där ligger något och växer, värker. Med avtrycket från min ryggtavla mot den skitiga glasrutan klistrar natten med alla sina juveler sig fast och låter mig veta att det är här man kan hitta hem.
Och jag önskar natt efter natt, att det fanns något sätt att ta med sig natten hem, in i värmen, ner mellan lakanen, in i hjärtat.
Och varje natt bevisar sig motsatsen. Kvar i mörkret och nattluften, kvar ner över Parmätaregatan ligger både själ och hjärta så envist och bultar.
Och lika envist stannar paniken i de skenande hjärtslagen innanför glasrutans smuts. Lika envist letar jag innehållet, natt efter natt, mellan mina lakan.
Lika envist håller jag fast i tanken
att det finns mer.
Det borde finnas mer, även för mig, för oss
som söker något annat.
Ikväll hittar jag inga egna ord, ikväll är jag enbart ett simpelt citat.
Du är galen
det här kommer sluta olyckligt säger jag när det är jag som står och är onykter
solen steg och jag vaknade i det röda ljuset
himlen flammade genom fönstret på det döda huset
lät han in lät han ta
visst blöder jag vackert för dig
jag rusar och släpper allt
men varför stå med mig i regnet, varför vill du riva ner mitt stängsel?
jag ville bara vara den jag är dina ögon
men jag vill göra dom besvikna
känns mest som jag komplicerade allt som jag ville
kollade på telefonen och du hade aldrig ringt mig
jag hade lovat mig själv att aldrig mer ge bort min insida till någon igen
superstolt han vill veta vad jag tänker
och jag kan bara hoppas att han väntar på mig han är den enda som aldrig velat ändra på mig
världen brann upp på så många sätt den där kalla vintern
men vågar du så få du varje skärva av mitt hjärta
tills han slet mig i stycken spottade på mina sår
varför vill du riva ner mitt regnställ, jag vet ändå vad som händer
hur kan du, hur kan du säga en grej men göra en annan sak?
jag saknar att älska
jag vet att det är svårt men du måste släppa taget nu
har blod på mina händer nu och jag kan inte tvätta av det
och jag som aldrig letade efter någonting som aldrig fanns
men ser det ut som att sörjer dig mer som att jag höjer dig.
Jag vaknade aldrig i dag. Solen gick aldrig upp.
Under min korta dvala strax efter lunch drömde jag om hur mitt synfält fladdrade, sådär som det gör, när man knappt förmår hålla ögonen öppna.
Faktum är att jag inte ens lyckas ta mig uppåt, mot klarhet, vakenhet, då när varje medel brukats.
Och nu är allt förbrukat.
Nu är det natt och mörker och råkyla. Nu trodde jag mig finna något framför skärmar och halvfulla glas och svidande bitterhet.
Kvar är enbart två ögonlock, så svidande tunga och svullna, fyllda av förlorade timmar och visioner.
Jag blickar mot min säng som är tom.
(bara lägg dig här, bredvid mig, bara kom och värm mina rum. Säg ingenting, bara fyll ut tomrummet)
Hej världen, tänkte jag när jag vaknade i morse. Hej, världen, är det såhär du ser ut..?
Och trots att jag inte ens ser hälften, så blir jag bländad. Trots att jag klubbas bara sekunder efter startskottet, så tänker jag att jag hunnit se nog.
Och det jag ser är till stor del bra och tillräckligt. Det jag hinner tänka är nyktert och absolut äkta. Det jag hinner säga kommer ur en autentisk och auktoritär källa. Det som bemöter mig är helt och rent. Och ändå är min ekvation så väldigt simpel. Det här kan inte bli annat än tusen gånger mer brutalt och svårsmält, tänker jag. Detta, som faktiskt är på riktigt.
Den lilla, spruckna röst som febrilt viskar åt mig att det inte alls måste vara så, trampar jag ner, hårt. Det bra, det tillräckliga, kommer aldrig att kunna nå den öronbedövande nivå där min affekterade värld just nu snurrar.
Jag glömde inte att stanna. Jag valde själv att spinna vidare, först allt mer intensivt och driftigt, sedan allt mer desperat och girigt, slutligen allt mer skräckslaget och djuriskt.
Mina ord har blivit luddigt mögliga och vadderade nu. Också rent djuriskt och desperat har jag börjat linda dem i schabloner och självförsvar.
Men såhär är det;
där jag tappades bort, för kanske tusende gången i raden, tappade så även jag bort mig själv. För tusende gången. Och jag lät det hända, helt utan protest eller försvar, den här gången. Jag lät försiktigt - men lik förbannat jävligt nyfiket - in varenda en av alla välbeprövade bödlar i min tillvaro. Och den korta lilla stund av njutning det till en början gav, fick mig att naivt och helt lugnt öppna upp på alla fördämningar.
Så vaknar jag nu, för enbart några korta timmar. Och får mitt facit och alla mina lögner serverade på fat. Så vaknar jag nu och förstår återigen att det som tar en minut att trasa sönder, tar tusen och åter tusen minuter att försöka laga.
Det återkommer fragment från februari och mars, jag pressar mig till mitt yttersta.
Vi bär flyttkartonger från Flatås återigen, jag pressar mig till mitt yttersta.
Det flyter helt inkonsekventa samtal över mina småtimmar, jag pressar.
Och jag orkar inte mycket mer.
Jag orkar inte många fler timmar nattetid.
Jag orkar inte mycket mer sentimentalitet.
I'm lost in the world. I'm down on my mind.
Im new in the city
and I'm down for the night.
Helt sjukligt desperat söker vi, helt sinnesrubbat intensivt är det när vi inser
det finns ingenting att hämta.
Återigen. Ännu.
Och så går ännu en natt.
Och så faller ännu en tår.
Utan att nå botten.
Så dricker jag ur våra glas, dina glas. Ur innerfickan på din jeansjacka.
Så sveper jag nattluften tillsammans med parfymerad, rabatterad starköl och sväljer.
Bredvid, på hyllan, ställer jag de smutsigt nyinköpta IKEA-glasen och jag blundar för att inte känna, inte ens tänka efter.
Så ljuger jag för alla som orkar lyssna, att du inte finns mer, att du slutat beröra mig. Att du nog fick det bra och att jag nog har det minst lika bra.
Så täcks staden av dimma och den är så smutsig att jag inte ens lyckas urskilja brofästet.
Jag står på en balkong på Öckerögatan och allt jag kan se är det täta, svarta, fuktiga, iskalla. Inte ens trädkronorna bryter igenom.
Högst upp på himlavalvet urskiljer sig två diagonala streck.
I kritvitt skriker de åt mig att det här är förbindelsen mellan dig och mig.
Jag lutar huvudet tungt mot en trygg axel och viskar ser du? ser du?
Så svarar hon nej, jag ser inte.
