Jag vaknade aldrig i dag. Solen gick aldrig upp.
Under min korta dvala strax efter lunch drömde jag om hur mitt synfält fladdrade, sådär som det gör, när man knappt förmår hålla ögonen öppna.
Faktum är att jag inte ens lyckas ta mig uppåt, mot klarhet, vakenhet, då när varje medel brukats.
Och nu är allt förbrukat.
Nu är det natt och mörker och råkyla. Nu trodde jag mig finna något framför skärmar och halvfulla glas och svidande bitterhet.
Kvar är enbart två ögonlock, så svidande tunga och svullna, fyllda av förlorade timmar och visioner.
Jag blickar mot min säng som är tom.
(bara lägg dig här, bredvid mig, bara kom och värm mina rum. Säg ingenting, bara fyll ut tomrummet)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar