Om att tappa verklighetsuppfattningen

För precis ett år sedan var det här jag var.

Jag räknar till den kanske hundrade i raden av helvetesnätter när jag vaknar. Fast jag vaknar inte längre. Likt en zombie snubblar jag runt i dagsljuset med den vilt skenande pulsen i ena handen och den lika okontrollerbara nattskräcken i den andra. Minnesbilder av något som egentligen aldrig har hänt är det som enkom når mig.

Först sent på eftermiddagen har jag lyckats återhämta mig såpass att jag åtminstone kan räta på nacken och möta omvärlden i ögonhöjd. Men då är det ju för sent, då har kvällsdiset redan börjat nynna sin godnattvisa där utanför. Jag får några få timmar av ro innan paniken inför natten slår till och pulsen tacksamt tillåts stegra igen.

Förklara för mig, någon, hur man tar sig ur detta. Detta att nätternas scenarion är mer verkliga än dagarnas. Detta att de visuella, audionoma och emotionella intrycken efter mörkrets inbrott utan minsta ansträngning slår ut de som mot alla odds når mig under ljusets timmar.

Jag vet att tiden har vänt. Jag vet att de ljusa timmarna nu bara blir allt färre. Och jag vet väldigt väl vad det innebär.

De här bilderna, som når mig så snart jag sluter ögonen, är av sådan karaktär att jag i vaket tillstånd aldrig ens under dödshot hade kunnat fantisera fram dem. De talar om för mig saker som jag inte är kapabel att hantera.


Om och om igen upprepar jag rakt ut i tomma intet denna patetiska lilla bön efter någon som kan tänka sig att hålla om mig, lyssna på mina minnesbilder utan att håna mig. Någon som kan tänka sig att ta del av alla de här helt omänskligt vidriga sekvenser som om och om och om igen spelas upp inför mina försvarslösa ögon. Bara ta emot dem utan kommentarer och berätta sedan för mig att det inte är på riktigt.

För jag vet, i ärlighetens namn, snart inte.

Jag hade kunnat sitta kvar här och fortsätta skriva i en evighet. Bara för att skjuta sömn och nattmörker åt sidan ytterligare ett ögonblick. Det hjälper inte mer än för stunden, men ungefär så desperat är jag. De få minuter av distraktion som finns att vinna, måste jag girigt roffa åt mig. Det väntar timmar under svettyngda, kvävande täcken på mig. På mig och all min oförmåga.