Såsom det har varit

Där är mjukgult ljus och där är sorl från välbekanta röster.
Där är tryggheten i att vara någonstans, där jag vet var jag är och där jag vet vart natten är på väg.
Där ligger en outtalad bekräftelse i luften som viskar att här finns möjligheterna, vägvalen, upprättelsen. Här finns det som faktiskt existerar.

Jag betraktar ljuset. Jag lyssnar till sorlet och urskiljer ord efter ord. Jag iakttar.
Jag vill hit, jag vet hur väl min plats här bevaras.
Allt jag ser är hur blodådrorna svullnar.
Allt jag hör är cowboys och insekter.
Allt jag tillåter nå fram är det som inte ens är där.


Och mörkret lägger sig fort. Mörkret stjäl ifrån mig alla chanser att stanna kvar.
Mörkret tar med sig blanksvart asfalt och helt iskalla handslag att symbolisera något slags hejdåochtackförikväll.

Är det bara jag som stannar kvar i varje andetag, i varje impuls?
Är det bara jag som ser oss utifrån, helgade under detta förbannade mjukgula ljus och dess överjävliga lögn om hur allting borde vara?

Är det bara jag, som helt hysteriskt flyr härifrån men ändå alltid tvingas stanna till sist?