Det är livsfarligt, detta som vaknade i mig nu. Det kryper i varenda en av mina nerver och det svider i mina ögon. Det här som jag kämpat emot i ett halvår och som jag inte trodde jag fick.
Det fanns så mycket i den omfamning jag fick, eller tog. Girigt, igen. Precis så som du bad mig upphöra vara i ditt liv. Återigen tog jag mig en plats.
Var det mot din vilja?
Var skall jag göra av mina tårar nu?
Var skall jag göra av det där som vaknade?
Tyst, tyst går jag därifrån. Fast jag egentligen bara vill stanna. Vill fortsätta titta på dig, fråga dig om ditt liv, lyssna på dina ord. Se dig i ögonen och låtsas att du ser vad jag tänker. Låtsas att allting är som förut.
Vad gör jag nu? Vad gör jag av allt det du gav mig i den där omfamningen? Eller var det bara jag som tog, igen? Det rinner över kanten.
Jag springer för fort. Alltid, alltid, springer jag för fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar