Paradisio

En gång var hon nio år och hon kan minnas en viss typ av årstid därifrån. Det var kritvitt och ljuset var så starkt att hon bländades. Det doftade nytt och främmande precis överallt. Det var det där året som liksom inledde resten av hennes liv. Det vet hon nu.

Det var då hon upptäckte speglarna och kameralinsens magi. Det var då hon la märke till sig själv och alla andra. Eller om det var alla andra som la märke till henne, det var inte så noga då. Och den där bländande tiden gjorde ingenting särskilt mycket enklare. Ständigt placerad i strålkastarljus med händerna över ögonen försökte hon se något alls. Mitt i allt det där vitljusa, var det ändå kolsvart.

Hon har alldeles för tunna minnen för att kunna hålla kvar dem länge nog i dag. Mellan fingrarna rinner de och bara kittlas. Hon vet ju att det där existerade på riktigt, då, när det var nu. Hon vet ju att det inte är påhittade minnen eller sagor. Hon vet ju så väl, ändå får hon inte lov att rama in och behålla dem.

Det är den där doften i trappuppgången, den där känslan av kattungepäls mot handflatan, den där andra känslan av att puttas ner från grässlätter och skrapa upp sina knän. Känslan av morgon och kväll, av ljummen luft och snöstormar. Det är det där om alla nätterna på fel sida balkongräcket, kvällspromenaderna runt lekplatsen med omvägar runt varje lyktstolpe på jakt efter cigarettfimpar. Och den där doften av svart-och-vit-prickig päls som faktiskt räddade livet på henne. Det är det och tusen, tusen andra minnen.

Och sedan var det ju det där med mellanstadium och högstadium och gymnasium ochsåvidare och det vet väl varenda jävel vad det innebär i det här landet. Det vet väl varenda jävel. Det är väl ingenting att prata om, det är ju inte som att man var ensam om det. Det vet hon. Det var som det var.