Truman

Hon ramlar, hon, faller fram och tillbaka.
Är som ramsan om Prästens Lilla Kråka, fast utan händerna som håller i henne.

Hon fumlade sig igenom hela nittiotalet utan ett enda stödhjul, sett såhär i efterhand. Medan hon apade efter alla andra, föll hon gång på gång i djupen av deras hjulspår. Naivare än lovligt. Rakryggad, kallades det - rakryggad och med ett stort civilkurage.

Hon leker med elden. Hon tappade empatin någonstans på vägen, letade efter den under ett decennium, spelade teater. Hon var så förbannat rakryggad, hon.

Sedan blev ryggen krokig och jävligt skev. Synd på en sådan rak rygg, synd på ett sådant civilkurage. Va? Och sedan blev ryggen skev och det blev nya år och nya dagar och fumlandet övergick från teater till realityshow.

Och visst har hon empati. För hon som är jag. Det finns så mycket omsorg att det räcker och blir över. Kanske inte lika rakryggad, men väl så empatisk snubblar hon vidare.


Titta på det där lilla missfostret utan ett enda rätt, men med tusen jävla fel. Titta på hur hon hela tiden snubblar. Är det bara alla vi på andra sidan som ser att det är över hennes egenuppsatta snubbeltrådar hon faller?

Nej, nej, nej, hon kan gå rakt, upprätt, med stolthet i hållningen. Hon har aldrig fallit.
Hon kan gå rakt.
Hon kan se klart.
Hon kan höra allt du säger, hon kan lyssna.

Hon övar bara alldeles för sällan.
Du hade varit tusen utan henne, nu kanske du är någonstans kring tjugonio. Du kunde ha varit tusen.