Jag har ett ärr i ytterkanten av armvecket på min högra arm. Det kom dit för några år sedan, men det känns som igår ibland. Det är litet, litet och jag tror att det saknar förmågan att blekna.
Det kom dit en höstdag när jag stötte in i något, jag minns inte helt klart vad det var. Det kan ha varit spegeldörren i mammas badrumsskåp, eller så var det låskolven till min sovrumsdörr. Det var något vasst och spetsigt, det skapade ett litet, runt, blödande sår. Det gjorde inte ens ont.
Vid årsskiftet det året, hade det fortfarande inte slutat blöda.
Man brukar klösa på sina sårskorpor. Man brukar klösa tills det kommer ny, tunn hud därunder och ingen sårskorpa finns att klösa på mer. Hela min kropp behövde ny, tunn hud. Hela min kropp hade förvandlats till en enda stor sårskorpa. För varje steg jag tog, förblödde jag. Det tar lång tid att läka en hel hudkostym. Det krävs en hel del klösande. Och om ingen hjälper till, så får man göra det på egen hand. Det gör ont.
Idag är det ett ärr, där som hålet var, där källan till allt förblödande fanns placerad. De säger att ärrvävnad saknar känsel. Jag skulle vilja påstå raka motsatsen. Det räcker med att titta på den där lilla, lilla, runda fläcken så gör det ont. Så börjar det blöda igen.
Det syns ju inte, för andras ögon. Det är ingen som lägger märke till det där på utsidan. Därför att roten sitter på insidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar