Jag är rädd för att ni ska ta allting ifrån mig. Jag är rädd för att det bara har gått ett år och det känns som tio. Och det känns som igår.
Jag är rädd för att jag kommer ge upp. Jag är rädd för att bli av med allt som jag byggt upp under det här lilla året. Det känns så väldigt starkt som att det är mitt eget fel. Jag får skylla mig själv och det får jag fortsätta med i tio år till, innan jag kanske får lov att känna mig okej igen.
Som en liten person.
Det slår väldigt hårt när ni gläntar på det tunga, draperande, som jag omsorgsfullt placerat över er. Ni trollar bort allt skydd, all fasad och sedan trollar ni bort hela mig. Ni finns bara bland mina minnen nu, ändå fortsätter ni stjäla dag för dag av mig.
Ont gör det. Och tunghäfta och panik och svett som helt okontrollerat bryter fram och darr på rösten och svälja, svälja tårarna och välja sina ord och skratta lite lätt och undanflykter och sedan
tystnad.
Ta inte ifrån mig den här chansen nu.
Snälla, förstå allt det som jag försöker förklara.
(Låt mig slippa förklara en gång till)
Jag är en bra person och jag tar mig ju framåt, uppåt.
Snälla, ta inte ifrån mig den här chansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar