Världens kletigaste blogginlägg

Jag överrumplades idag av mina egna tankegångar kring honom. Han, som skulle så mycket. Han, som alldeles nyss existerade. Som hade så mycket kvar.

Att han inte finns kvar mer. Och han kommer inte tillbaka, han kommer inte för att hämta mig mer. Han kommer inte dela en enda kort stund med mig mer. Han skulle lika gärna kunna försvinna från jordens yta här och nu, jag hade inte fått veta. Sakta, sakta slutar han att existera. Och lika sakta börjar han ta sig in under mina tankar, in i mitt undermedvetna.

Jag orkar inte stå emot längre.

Det är så fel. Det är att tvingas bli en helt ny person från början igen. Det är så orättvist. Vad är det jag gör fel? Vad är det med mig som bara förstör och bryter sönder? Vad var det som var otillräckligt?

Framförallt en tanke har bitit sig fast, extra hårt. Den där om att han har ingen aning om hur mycket jag försökte, hur mycket av min energi jag gav åt oss, hur stort och djupt mitt engagemang var. Han kommer att försvinna med tron att jag inte gjorde något alls, att jag inte brydde mig. Han går ur det här som en segrare med sin krona - något på sned - men jävligt glänsande. Rak i ryggen och med ett präktigt stånd rider han vidare från det där våpet som inte klarade av ett enda uppdrag som flickvän.

Mot nya, riktiga, tjejer.

Jag vill tala om så mycket för honom, få honom att lyssna och få veta. En enda gång, höra på vad jag säger. Se vad som försiggår bakom kulisserna. Jag har aldrig släppt någon så nära inpå och jag har aldrig stått så skadad ensam kvar som jag gör nu. Det gör ont i varenda del av mig, blåmärkena bara poppar upp, ett efter ett. Jag kan inte förstå vart halva jag har tagit vägen. Det ligger kvar hos honom. Mer än så ligger kvar i hans händer. Och han förstår det inte. Han ser det inte, har kommer aldrig att ens titta efter.

Jag hårdnar om möjligt ännu mer nu. Jag spottar människor i ansiktet och jag bygger försvarsmurar hejvilt runt omkring hela mig. Bara jag slipper allt lismande och alla välmenande ord som känns som kaskader av svordomar riktade mot mig. Varenda form av beröring bränner som in åt helvete, får hela min kropp att vrida sig ut och in. Jag har ju försökt, det gick inte. (Det finns ingen som honom, och det tar han med sig, tillsammans med det där präktiga jävla ståndet och kronan på sned - det finns ingen som honom och det kommer aldrig att komma någon som slipper undan att mäta sig med honom)

Och han vet det.

Jag tillät honom allt.
Står kvar, väldigt, väldigt tom.