Jag är som du. Jag är du, halva du.
Det som var igår och det som var för hundra år sedan, borde inte finnas kvar idag, säger dom. Det kommer aldrig mera vara. Det finns ingen poäng att hålla kvar i de trådarna. Det är bra att leva här och nu, säger dom.
Jag kan inte leva så. Jag kan inte den devisen utantill. Jag går motvilligt den vägen ibland, tycker mig göra rätt och riktigt. Känner mig duktig. Men jag sparar på all stoff och alla år och dagar och sekunder. Jag plockar fram dem och luktar på dem och minns. Då förstår jag hur det håller mig vid liv.
Det håller mig över ytan, därför att hela jag finns kvar i ettusen olika varianter. Från alla tusen olika sekunder. Varje version av mig, varje upplevelse jag har haft av varje liten sekund - finns kvar. Fyraåringen finns kvar och nioåringen och trettonåringen och sextonåringen. Och de måste få lov att få plats, en liten stund till. De måste få lov att skrika färdigt. De måste få lov att säga det som de aldrig fick lov att säga, för hundra år sedan.
På det sättet gör det ont att du är jag och att jag är du. Att jag tillåter mig att bli dig. Inte som du, inte lik dig - jag blir dig. Och en viss del av dig, erkänner jag villigt, vore jag gärna. Den där delen som är bra. Det går inte alltid att välja.
Här sitter jag, såsom du gjort, många, många gånger.
Skillnaden är väl att den du samtidigt trampade sönder - där du satt - den finns inte i mitt liv.
Det är ännu enbart mig själv jag skadar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar