Hon följer de berusade människorna med blicken, från Botaniska till Brunnsparken. För varje hållplats höjer hon volymen ytterligare ett litet snäpp, för att stänga ute huvudvärken, sorlet.
Hon följer deras läpprörelser utan att höra deras ord, utan att ens veta vilket språk de talar. Klockan har knappt passerat fem på eftermiddagen, det är för tidigt för alla andra att dricka. Med en svindyr ursäkt tar sig turisterna genom stan på de där rostiga hjulhusen som bär upp ett knippe kultur. Det är kultur överallt i staden nu, det står på alla skyltar och på nästan alla fasader.
Hon kan inte göra dem sällskap, hon har för mycket annat som redan snurrar i skallen. Lite starksprit hade kunnat stilla det där snurrandet, men hade likaväl kunnat förvärra. Det är inte alltid värt att ta chansen.
Hon längtar sig sjuk efter ruset. Hon vet mycket väl vad det är hon gör, vilken misär det är hon skapar den här gången. Hon vet mycket väl att det inte är en lek längre. Men hon längtar sig sjuk efter det. Hon tar inte varje chans, ännu. Men det är bara en tidsfråga.
Det finns ett litet liv som väntar henne där hemma, men hon har slutat lyssna till dess hjärtslag. Det finns ett behov, men det finns ingen som uppfyller kraven.
För hon söker rus efter rus.
Hon förstår det knappt själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar