Bakom ryggen, han sover där. Tungt, på djupaste plan, sedan sju timmar tillbaka. Ljuset från halogenlampan stör honom inte, långsamt glider han mot kanten.
Han vaknar i fallet, slår hårt men nästan ljudlöst mot parketten. Ser på mig med stora ögon. Jag bemöter hans förvåning med ett leende. Tar varsamt emot hans kropp när han mödosamt kravlar sig upp i sängen igen. Strax sover han igen.
Det måste vara luften här inne som bedövar, jag vet ju hur det är. Eller så är det sådär som dom säger att man blir som man umgås. Jag lämnar sängen och sätter på musik. Först något svenskt, stillsamt. Det övergår i radioskval i samma stund som jag fyller ett glas med vitt vin.
Det rinner ner som balsam och jag blundar, läser några sidor i boken som handlar om trafficking i Stockholm. När halva glaset är tömt är händerna redo och sinnet kontrollerat. Jag ritar på frihand och störs inte ens av den tunga kroppen mot min högerarm.
Utanför rasar världen lite långsammare och inuti lägger sig lugnet på ett rofyllt sätt. Jag återvänder med ryggen mot hans sovande kropp och försöker kommunicera med den långsamt briserande världen där utanför. För en sekund känns det som att resultatet inte spelar någon större roll.
Snarkningarna upphör, jag vänder mig om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar