Alla små skavsår och ojämnheter dyker upp, fastän det blivit så mörkt ute. Fastän ingen högsommarsol finns att avtäcka dem. Någonting annat gjorde dem synliga igen. Höll dem flytande.
Det går inte att förklara, det går inte att demonstrera, det går inte att sätta ord på. Detta är bara här och nu, inuti, utanpå, utan egentlig existens. Denna gamla vän och fiende utan namn.
Och jag är inte gjord av järn och stål. Jag är skör och fragil och utan motståndskraft. Putta inte på mig, jag trillar. Ge mig inte fler alternativ, jag kan inte välja. Tyck inte synd om mig, bara hjälp mig på vägen.
Varför går spåren hit? Varför står jag här, just här? Varför känner jag allt detta? Och varför, varför är jag kvar när alla andra går?
Jag vill inte gömma mig mer, men vet inga andra vägar, har tappat alla kartor. Jag vill inte spela teater och hålla käften, men har tappat talförmåga och kurage. Har inget äkta kvar, har ingen klarhet, har ingen plan B. Du är ledsen och jag är ledsen och vi kan trösta varandra och säga att det blir bättre snart skall du se och jag lovar, jag lovar det kommer inte att bli bättre såhär. Det kommer aldrig att bli bättre via den här vägen.
Lägga sig ner. Blunda. Golvet kan försvinna under mig, det luktar linoleum.
Ovanför nästippen lyser stjärnorna alltid, oavsett tid på dygnet.
För mig lyser alltid stjärnorna och då hörs eller syns ingenting annat.
Ligg där, blunda, fall.
Och när du reser dig, glider upp på fötter igen, så är allting nytt, allting har fått en andra, tredje, fjärde och hundrade chans.
Nu är allting orört.
Och ändå går man in på samma stig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar