Årets lögn

Jag har väldigt svårt att se hur du skulle kunna låta dig tyngas ner av bekymmer och problem.

Jag hör orden, men inte innebörden. En gång till, tack?
Väldigt svårt att föreställa sig mig bli tyngd och påverkad av motgångar och bekymmer.

Du säger vad du tycker hela tiden, utan omsvep.

Det är ju bara ord, tänker jag. Det är ju bara lånade ord. Och jag ser inte innebörden i dem heller, inte ens i mina egna ord. De sprutar onekligen ur käften på mig, obehindrat, men det finns ingen mening med dem. De är platta och tomma nu.

Tänk om jag skulle öppna upp pärmarna kring allt det jag har skrivit. Tänk om jag skulle släppa in hela jävla världen inuti mig. Jag skulle få vem som helst att kräkandes springa därifrån. De skulle läsa vartannat ord och de skulle inte få något sammanhang utöver det där blåsvarta, klibbiga, drypande självömkandet.

Tänk att jag kan låta mig tyngas ned lite grann, av bekymmer och motgångar.
Det kunde man inte tro, va?