Kan man glömma bort att andas?
Likt godståg rusar vi på genom hela livet. Ju fortare vi passerar ljusets hastighet, desto mindre smärtsamt tycks varje kollision med verklighetens små hinder bli. Vi kan dundra rakt igenom varje glädjeämne och varje sorg utan att behöva känna en enda äkta känsla.
Och vad känner jag mig som? En snigel. En fucking snigel bredvid miljarder av godståg. För hur hårt jag än försöker så lyckas jag aldrig vinna någon hastighet eller ens någon styrka i min framfart. Hur hårt jag än önskar att jag kunde dundra över alla jävla hinder, så verkar jag inte kunna.
Mot min långsamma, klibbiga kropp fastnar allsköns grus och sand. Inte ens när det börjar mögla samman med allt mitt slem, tycks jag kunna skrapa bort det. Ju mer grus jag drar åt mig, desto mer av min förkastliga fart tappar jag.
Enbart en liten snigel. En sådan utan snäckskalshus, dessutom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar