Sömnen

Så otäckt långt var jag beredd att gå, i din närhet.
Jag skyddar mitt förvuxna, dumma hjärta.
Ser mig aldrig om.


Långsamt låter jag sensommaren bli höst. Långsamt, för att slippa kantlinjer och skarpa konturer. Helst hade jag velat berusa bort alla jävla övergångar, för att slippa de där kontrasterna. För att bespara min omgivning mina minnen och nostalgin.

Det doftar och smakar bekant, det är svårt att hitta ord, även fast allting är så tillrättalagt och familjärt.

FAN, det är omöjligt att skriva. Omöjligt att rita.
Inte omöjligt att känna dock, ironiskt nog. Aldrig möjligt att fly från känslan en stund. Aldrig tillåtet att skydda sig.