Den här hettan påminner om 2009. Den påminner om hur det är att vara instängd i sin egen kropp som en rustning. Att tvingas se omvärlden rusa förbi där utanför visiret, utan att kunna lyfta armen och hejda någon.
De packar ner avdelningen i flyttlådor och kartonger och varje liten guldpärla i sin alldeles egna lilla ask. Noggrant rensar de ur skåp och lådor för att börja sina nya liv på något annat ställe. Jag ser dem, ganska bruna allihopa efter den långa spurten mot semestern, som genom ett lyckokast blev full av sol och värme. Jag ser deras armar omsorgsfullt slå in och pussla ner i lådorna. Sak efter sak. Jag undrar om flaskan med dyr gin får följa med, eller om den lämnas till sitt öde. Eller om den börjat mögla.
Och jag står på andra sidan staketet och ser på. Jag står där, på tå, för jag når inte upp till haspen på grinden, och glor på deras arbete. Det sipprar ut lite sand genom det grovmaskiga staketet som letar sig in i mina skor. Jag har solen i ögonen och bländas, kan inte riktigt urskilja dem.
När jag blundar ser jag sekvenser från nattens drömmar. Hur jag står vid en kant ut mot ingenting och tippar fram och tillbaka, på tåspetsarna. Jag har armarna utsträckta åt varsitt håll och jag blundar när jag låter tyngdkraften ta över kontrollen och försiktigt puffa mig ut över kanten. Själva lutandet utåt, innan kroppen hunnit vända sig i luften, går långsamt. Det är en vacker, gracil lutning. Som en pil, med fötterna uppåt och huvudet neråt, glider jag sedan genom luften. Här vinner jag fart och öppnar ögonen. Förbi mitt synfält rusar luften och det dyrbara syret. Nedanför mig, asfalt. I samma ögonblick som jag uppnår maxfart, blundar jag igen, toppen av hjässan snuddar vid marken och smällen är öronbedövande.
Jag öppnar ögonen. Blöt av svett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar