Om att avsky mer än att älska. Om rädslan inför att aldrig kunna bli mer än så, mer än en hatande människa. Full av allt detta äckel. Rädslan inför om det en vacker dag skulle börja sippra ut ur hennes egna porer.
Det är av rent självförsvar och som på kommando, som hon gör det hon gör, undviker det hon undviker. Som hon lever som hon gör.
När kvällen kommer har hon träningsvärk i käkarna av allt hat, all frustration. Av alla påklistrade leenden, som tycks bli mer hysteriska i takt med dygnets timmars förbipasserande. Där har hon träningsvärk. Och i hjärtat, någonstans där inuti. I själ och hjärta. Där minsta ansträngning av äkta art enbart tycks skapa mjölksyra och bitter eftersmak.
Hon vill säga som det är, men vet inte vem hon skall säga det till.
Hon vill hitta en depå, ett avstamp. Ibland vill hon bli ett litet kryp, enbart för att mer känna igen sig innanför sitt skal. Men hon vill hitta det där trappsteget. Hon vill kunna vända sig om, titta på allt där bakom och livrädd men fullkomligt själaglad konstatera att det ligger där det ligger och det förblir där - det gör henne onåbar. Hon hade velat ha enbart möjligheten.
Innanför huden har hon tusen nålar. Innanför ögonlocken har hon plötsligt en miljard vansinniga bilder och melodislingor från hundratals andra liv. De som hon levt. Det som alla andra levt. De som finns kvar att leva. Hon är för i helvete livrädd för att blunda. De slår ju ner henne. Varenda jävla gång slår de henne sönder och samman. Hon har inte ens några verktyg kvar att slå tillbaka med.
Ibland önskar hon att hon hade en depå. Ibland önskar hon att hon var ett kryp. Andra gånger önskar hon att hon var mer utav en maskin, mer än hon redan är, vill säga. En sladd in och en sladd ut. On/Off. Hej. Hejdå. Kan ej utföra åtgärden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar