Du har klara, gröna ögon. Ibland blir de kolsvarta och ibland blir de alldeles lysande när du ser på mig.
Du har tusen ansikten och vissa stunder tror jag mig ha sett dem allihopa. Ibland överraskar du ändå mig.
Jag fick komma dig nära och jag inbillar mig att det gick över en natt. Nog var det inte så, det har passerat fler nätter än så. Alla dina ansikten och alla dina blickar lärde jag mig känna igen så fort.
Du får mig att skratta ofta, du hindrar mig aldrig. Och jag tror mig se ytterligare ljus i dina ögon när du trollar fram ett leende hos mig. Jag inbillar mig det.
Du får mig att somna. Det är nog det största och mest fragila du gett mig, förmågan att blåsa ur hela min kropp och mitt huvud. Mot din bröstkorg kan hela världen få lov att stanna upp och vridas ut-och-in för en stund.
Det finns en arytmi inuti mig. Någonting som är fel, som skulle varit på ett annat sätt om allting runt omkring bara hade varit annorlunda. Den har ihjäl dig vissa dagar, det kan jag känna smärtsamt klart. På samma gång har den ihjäl mig. Kan du känna det ibland?
Det där som inte blir rätt, som aldrig tycks bli enkelt, det som knuffar ut mig i nattmörkret vid helt fel tidpunkt ibland, är det det som definierar mig? Jag vet såväl, att i dina ögon är det inte så, kommer det aldrig att bli så. För dig är jag allt utom det där lilla som är skevt. Ibland måste jag bara fråga, igen.
Faktum är att det är dina gröna ögon som har sett allting, men som ändå valt att se mig som en liten person med goda avsikter. Som du valt bort det smutsiga, har du valt in allt det fina. Genom dina ögon har jag kunnat finnas till, lite mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar