Det lyser i brinnande purpur från himlen. Det har slutat regna. Det susar stillsamt i min skalle och svalkan har äntligen hittat in i min lägenhet, efter en alldeles för lång dag. Alldeles för brinnande.
Det känns surt att det är nu jag skall gå och lägga mig. Det där stillsamma lilla suset känns så väl till pass just nu. Som ett bröst att somna mot. Jag tvivlar på att det kommer lyckas bära mig ända till sängs.
När jag andas får luften plats. Andetag efter andetag. Som om jag öppnats inifrån.
Det har varit en prövningarnas dag. Inte bara den brinnande hettan och det kolsvarta regnet dödar mig långsamt. Också väntan och väntans slut. Förhoppningar och det där om att ge efter. När styrkan väl dyker upp, så håller den sig flytande men aldrig okrossbar. Och det kanske är någonstans där emellan jag hamnar. Någonstans mellan flytande men aldrig okrossbar. Aldrig, aldrig okrossbar.
Håll mig i handen. Det räcker. Bara håll mig i handen. Sådär som du sa att du aldrig gjort förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar