Feber

Feberhud över hela min kropp. Det var någon som förklarade det för mig, en gång för vad som känns som en evighet sedan.

Tvålen är mjuk, men river och bränner mot mitt skinn. Vattnet förblir skållhett, hur mycket jag än vrider ner temperaturen. Det ångar och fräser om mig.

Utanför strålar plötsligt solen i kapp med skitränderna på mina fönster. Bara att se ut mot fasaden på huset mitt emot svider och sticker i ögonen. För ljus, vrid ner. Jag har ändå tappat all min färg, underarmarna lyser blåvita och strax därunder ringlar blodådrorna hetsigt fram. Pulserande lila och svällande. Jag minns maskarna på min mage. De som ingen fick se, som bultande ålade sig ner mot kön och lår och ut i fötter som inte svarade.

Det är bara minnen för livet. För överlevandets skull, kanske, tar jag allting för givet.

Jag känner mig elak. Eller, intalar mig själv att jag bör känna mig elak. Enligt vad som anses normalt så bör jag känna dåligt samvete. Framförallt inför de flesta andra, inte för min egen person. Jag intalar mig även att jag bör känna mig frisk, o-skadad. Det går att skratta bort det mesta, så även ett ogenomtänkt uttalande om min friskhets vara eller inte vara.

Jag är nog hellre sjuk i andras ögon.
Om det är vad som krävs för att kunna existera och leva samtidigt. Helst utan att behöva överleva. Är jag så genomskinlig? Är jag så lättöverskådlig?

Var det inte mer än så?