Om att resa mellan du och nu

Jag kan känna doften av december utan årtal. Av underliga, okända anledningar kryper spindlar och parkettdoft fram. Inte ett uns av rädsla når mig. Inte en millisekund ägnas åt det sura, fräna.

Och jag minns oktober och jag minns november. Och jag minns december. Och förvånas nu när jag levererar ett leende. Förvånas.

Du fanns inte då, visste du det? Du gick omkring någonstans långt borta, men för mig existerade du inte ens. För mig var du död. Trots att du då hade kämpat och betalat och arbetat så, så, så hårt under så lång tid, riktigt lång tid. Du var det där lilla spöket i periferin. Jag tror du visste om det, fastän jag aldrig sa något till dig.

Du pratade om lampor, det minns jag. Lampor och ljus och insläpp och att öppna upp. Du pratade om att börja om på nytt, få nya chanser. Jag viskade om silverfiskarna och spindeldjuren och allt det trasiga. Du pekade på lamporna.

Jag målade över lampornas uttag och jag putsade fönsterrutorna hårt. Sedan gick jag in i dimman. Sedan gick jag in dit där du kom ut ifrån. Jag stängde alla dörrarna och du hade inga nycklar, du har aldrig haft några nycklar. Du vet inte hur man gör, du pekar bara på lamporna. Du pekar på ljuset och tror att du kan plocka ner det åt mig. Du vill ge mig allt det där ljuset. Du når inte, du förmår inte, du kan inte. Du står där. Och pekar.

Och nu har det gått ett år sedan dess. Snart har det gått ett år sedan du stängde den där dörren för mina ögon och talade om för mig att du hade hittat ljuset till slut, att du hade lyckats plocka ner den största av lampor åt bara, bara dig själv.

Du tittar på mig och ler och du tänker hur du har räddat alltid innan det var försent. Du är så tillfreds i den tanken och du upprepar den varje morgon när du vaknar, för säkerhets skull. Du tittar och du pekar och du visar på lamporna och du leker med varje minne av då och varje möjlighet med nu.

Du vet inte vad som rusar genom min skalle när jag ser dig nu. Du vet inte hur allt det goda blandas ihop med det onda till en sur sörja som jag inte vågar vidröra av rädsla för att smittas. Du tänker att nu har det gått så lång tid och nu är allting så bra, så bra och nu har jag räddat allting. Nu har jag räddat allting från att gå under.

Och nu sitter jag här och ler.
Det var ett år sedan. Ytterligheterna sitter fastetsade kvar och retar mina nerver.
Allting kommer alltid att vara ett år sedan. Du kommer fortsätta peka mot ljuset och flina åt mig.
Titta!
Lampan!