Nu när jag återvänt från solens lilla förlovade land, fastnar jag regelrätt framför datorn igen. Nästan som pliktskyldigt. Och medan jag låter benen domna bort under bordsskivan, bläddrar jag mig beslutsamt och helt utan tålamod genom blogg efter blogg. Det är en jakt på livstecken och ett litet fumlande grepp efter verklighet, efter andetag och öden och sådana som fortfarande finns kvar. Sådana som kanske lyckats med det jag försöker mig på.
I andningspauserna sitter jag och stirrar på mig själv i hallspegeln och letar efter något under mattan med handen. Sedan bläddrar jag lika målmedvetet och förvirrat igenom telefonboken i jakt på ännu några livstecken. Det slutar med att mobilen dör i brist på batteri. Jag gråter för jag är avundsjuk. Jag vill också få lov att dö. I brist på batteri. I brist på livstecken.
Det finns ju ingenting där ute. Det finns inga jävla livstecken. Det finns inga andetag och B-planer. Det finns inga varma famnar att landa i. Jag tycks rota för djupt, fingertopparna skaver.
Helt jävla lost försöker jag hacka mig in i andras liv och andras verklighet. Vill ju bara se lite, glänta lite på andras dörrar. Vill ju bara säga några ord, höra några ord, få veta någonting. Vill ju bara överleva detta.
Och nu sjunker solen lägligt ner bakom tegelfasaderna igen. Såsom den gjort varje kväll den här veckan. Även fast jag inte varit här. Den liksom skiter i min existens. Ungefär så känns det med det mesta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar