Det är svårt att existera tillsammans med allt och alla andra. Det är en utmaning att se på resten av världen från ens eget perspektiv och smälta det man ser utan att protestera. Utan att kunna protestera.
Det är så svårt att det ibland gör ont på insidan av skallbenet. Det är någon slags överhettning av allt som bara måste, måste hanteras, bearbetas, formuleras, paketeras, organiseras. Förvaras någonstans, det måste få plats.
Det är när man står mitt i den där existensen och undrar varför allting snurrar så fort, som man kommer på vilken klyscha man är. Det där har sagts och tänkts tusen gånger förr, det har nötts till leda överallt i hela världen. Och ändå gör det så förbannat ont.
Ändå gör det ont att jag måste känna det.
Känna ända ut i varje nerv hur mycket jag finns till, hur stor min plats är och hur lite jag lyckas samexistera med måtta. Hela tiden måste jag ut i marginalen och riva.
När jag för första gången på månader stoppar lurar i öronen på en vagn någonstans mitt i staden, i eftermiddagsmörkret, så går jag sönder. Precis där som jag sitter, på det blå och alldeles för hårda sätet i den där vagnen som inte är uppvärmd, bredvid en, två, tre, femton främmande människor, med enbart min suddiga spegelbild i fönsterrutan som sällskap, precis där bara rasar allting ihop och jag måste grina.
Jag sitter på ett fucking kommunalt fordon och jag kan inte kontrollera mig själv. Jag kan inte bara finnas till med måtta.
Och jag lovar att varenda människa på den där vagnen förvandlades till ikoner som rörde sig i ultrarapid såfort jag fick in de där jävla lurarna i öronen. Varje ljusslinga utanför fönstret blev till brinnande tårar, sådana där som jag ritade som barn. Som gnistrar så överjävligt att man blir blind av att titta på dem.
Det är bara svammel. Precis som svamlet i mitt huvud de där stunderna. Det stängs av efter en stund. Men jag glömmer ju inte. Jag fortsätter hantera, bearbeta, formulera, paketera, organisera. Sparar allting i fula jävla lådor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar