Du vet inte hur jag ligger sömnlös. Du vet inte hur ångesten försiktigt pärlas till ett tunt hölje svett om min hela kropp om nätterna. Du vet inte hur jag räknar timmarna som passerar mellan oss två.
Du kan inte veta, du vill inte veta.
Och mina hjärtslag tycks stilla sig, minska i kvantitet, ju fler dygn som tillåts fladdra förbi. Du vet inte att jag stiger upp och går till jobbet för din skull. Det är knappt så att jag vet det själv. Det är för att rätta till ordningen, den som du skulle vara en del av. För att räta upp bilden av verkligheten, palla upp överlevnadsinstinkten.
Du kan omöjligt veta, för spårvagnshållplatsen är tom på morgonen. Den är tom på eftermiddagen. Och ditt fönster går inte att se härifrån.
Du vet inte hur jag tillåter minnesbild efter minnesbild dyka upp och ruska om mig och du vet inte hur jag hejdlöst gråter. Du vet inte hur det känns att komma nu. Du vet inte att jag har raderat också alla dina sms nu. Du vet inte hur jag gräver mig genom alla våra foton.
Du vet inte hur jag går upp, vaknar, går till jobbet. För din skull. För verklighetens skull. Jag vet inte vad du vet. Jag vet inte vad du förstår.
Du vet inte, det är det som gör så helvetiskt ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar