Hon hittar inga ord när hon väl vaknat, trots att det är det enda hon behöver just nu. Det hade kunnat laga allting, är hon övertygad om. Om hon bara hade kunnat sätta ord på hela världen just nu.
Istället finner hon ögonen igensvullna, för tredje dagen i rad. Det hade kunnat vara en allergisk reaktion, det hade varit att föredra. Det är dock ingen allergisk reaktion. Möjligtvis en intolerans mot livet. Det är en knuff i sidan som säger till henne att ta sig i kragen. Eller att lägga sig ner och ge upp helt. Här kan hon inte stå och vingla länge till.
I skåpet ligger en hög av viktiga papper. Varje dag växer högen en liten aning. Hon vet mycket väl vad hon förväntas göra, ändå gör hon det inte. Hon låter bekvämt förnekelsen gå såpass långt till överdrift att hon snart med lätthet kan säga att hon faktiskt inte längre vet vad hon förväntas göra med pappershögen. Att det har gått för lång tid för att hon skall kunna komma ihåg.
Hon hade också velat sitta i en ring, runt ett fikabord med tända ljus och släckta taklampor, hålla en massa främmande människor i händerna och prisa det Nya Livet och alla dess möjligheter. Tala om för alla andra - och framförallt för sig själv - hur jävla viktigt allting plötsligt har blivit. Hur hon vet det nu, kan hantera det och kan ta tillvara på det. Hon kan säga att hon att vunnit det största segern av dem alla och att nu skall alla få veta det och nu skall alla vara glada för hennes skull och alla skall hålla varandra i händerna och gråta några glädjetårar tillsammans.
Hon har inga sådana grupper att gå till. Hon ser nämligen inga möjligheter i livet. Hon har inte vunnit någon seger alls. Tvärtom sitter hon två steg bakom de andra och ur hennes varje kroppsöppning skriker det om att hon gör precis tvärtom mot vad de gör. Hon skiter på hela livet och alla möjligheter. Hon dricker för mycket, röker för mycket, äter för lite, gömmer undan viktiga papper och slutar höra av sig till de som bryr sig om henne, pissar dem i ansiktet. Det är ingen som hör hennes skrikande predikan.
De ser henne i ögonen och ler moderligt och faderligt och säger Lilla Vännen! I deras ögon är hon vit, ren och ovetande om verkligheten. Hon är ett litet vackert smycke som de har räddat från havets botten. Eller från flaskans botten, möjligtvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar