Det är svårt, gå rakt. Fokusera stunderna mellan andetagen. Det är svårt, tänka rätt.
De senaste fyra dygnen har tvinnats samman till en obehaglig röra av dagar och nätter, svårigheterna att gå rakt och människor, människor, människor. På samma gång som det har varit sjukt avkopplande att inte kunna tänka en enda klar tanke, så slår ångesten ganska hårt vid det lilla uppvaknandet sedan. Ganska skoningslöst.
Jag. Jag, jag, jag. Det är mycket med mig nu. Och jag är minst och störst. Jag märker att jag hade lagt locket på. Det var någon som lyfte det, ganska varsamt, men ändå. Det var någon som lyfte det och lämnade mig i högen av oreda. Och resultatet av det blev denna helvetesvecka. Ett riktigt tappert litet flyktförsök.
Halvbekanta människor ringer mig och frågar hur det är egentligen och jag kan ju inte annat än att svara att det är åt helvete med allt. Då känner jag mig som ett billigt citat, en klyscha. Kväver tystnaden som följer och lägger på.
Det spelar ingen större roll om jag stannar och slåss eller om jag flyr fort som fan. Jag tror det slutar på samma sätt ändå. Med ett vilt bultande hjärta, hysterisvettningar och mardrömmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar