Det är en lång resa genom all snö, som tar mig hit. Jag kan inte styra det längre, det slår ner mig efter halva vägen och jag kan inte slita mig loss. Här sitter jag, i en kylslagen värld, med allt blod rusande till hjärnan. Här sitter jag och lipar.
Det har passerat sju och ett halvt år här och även fast jag gått härifrån, så fortsätter tiden att ticka. Det står kvar som det gjorde igår och för många år sedan, det doftar likadant. Ändå rinner tid och minnesbilder iväg.
Jag inser att i dag inte är en bra dag att spendera här.
Jag inser hur det kommer förstöra hela kvällen.
Jag blundar och känner efter och allt det som vi kallar ångest tafsar över hela mig.
Jag sitter här och lipar och glor på fotografier av människor som inte finns mer. För jag har ingen fantasi, jag har ingenting annat att gråta över. Ingenting annat än det som inte längre finns, det som kanske aldrig ens fanns då när det stod och tokexisterade rak framför ögonen på mig.
Sluta reflektera.
Sluta grina.
Sluta vara såhär.
Snälla, älskade, lilla du där inne. Sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar