Du kan ta mig härifrån. Du kan sudda ut det som klarnar och du kan röja alla hinder. Du kan få febern att bara tyna bort.
Du väntar troget utan minsta protest. Finner dig i att vara lättillgänglig. Jag tvekar tusen gånger innan jag faller till föga. Instinktivt kämpar jag emot, utan att ens veta varför. Och du väntar. Med ditt milda leende väntar du in mig för du vet att jag kommer. Du vet att jag kommer tillbaka.
Det tar mig bara några sekunder, du har mig så fast i ditt grepp. Sättet du sveper med dina händer över verkligheten och raderar all framtid, all morgondag, fångar mig om och om igen. Med dig runt mig är tryggheten det enda tillgängliga. Med dig runt mig, klarar jag mig.
Berätta inte om oss. Nämn inte hur det egentligen ser ut. Drar du detaljerna ur helheten så kan jag inte stå upp för mig själv längre. Det finns ett sensommarskimmer över det hela. Det började någonstans i höstmörkret, som ett litet, litet frö under all den där skitiga jorden och det övergick i vinterhetta, det bländade, förstörda, ouppnåeliga. Och mitt i det svinkalla uppstod skimret bara för att spatsera rakt in i sommarkvällen. Otippat, men ändock.
Och jag har din smak i min mun. Där hittar jag saker som du har glömt.
Snart är det vinter här igen. Jag försöker placera dig i vägen, för att skjuta upp årstidsskiftet ännu en liten stund. Som ett litet, litet barn nyttjar jag trafikkonerna för att mota undan långtradaroväsendet. Du följer mig villigt ännu ett litet tag.
Du trollar bort feber och misstro.
Det kunde varit på tusen andra sätt. Men, såhär är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar