Det slår mig först nu, något finns kvar här inne. Mycket enkelt att glömma bort när omvärlden tillåts växa sig större än ens egna lilla revir, är det faktum att jag klistrar mina väggar fulla av min existens. Det är här inne som det skriker och river och viskar.
Jag trodde aldrig att jag skulle ta med mig den förmågan hemifrån, men jag tycks sätta permanenta spår överallt jag går. På så vis håller jag all den där smutsiga nostalgin vid liv. Och värst är, jag är ensam om att se och höra väggmålningarna.
Det finns en livsfara i att vistas här, kan jag enkelt medge. Den faran var mindre igår och för en månad sedan. Det här skulle vara det nya och det vackra, det skulle få förbli oskuldsfullt, här skulle finnas en fristad. Om och om igen besudlar jag varje golvyta jag stannar till på. Det finns blodspår överallt.
Och den där livsfaran tog ett år på sig att växa fram. Ett år till måste jag stanna. Tar jag med mig mina knivar till nästa världsdel? Tar jag med mig mitt språk och mina drömmar? Vad skall krävas för att släppa mig fri? Det tömmer mig på kraft så till den milda grad att jag nu står och ler mot samma ögonpar som 1998 och starkt funderar på att lyssna på Playing My Game om och om igen.
Bisarra jävla värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar