Hon kommer hem från jobbet. Utövar pliktskyldigt sitt träningsprogram. Tillagar lika pliktskyldigt ett vettigt mål mat, som inte består av knäckebröd. Leker pliktskyldigt med katten i ungefär tjugo minuter innan de båda ser på varandra med uppgivenhet i blicken och suckar.
I ungefär två timmar står hon i någon slags påhittad valmöjlighet mellan att lägga sig i sängen, glo på trista teveserier hela kvällen och natten och verkligen njuta av det. Alternativt att hälla upp vin i ett sånt där riktigt stort glas, så att det räcker med ett för att bli berusad och ändå känna att det trots allt bara var ett glas och det är ju näst intill nyttigt. Alternativt att ringa honom.
Hon äcklas av tanken att ligga i sin ensamma säng och glo på teve.
Hon äcklas av tanken på att sitta full ensam, ännu en kväll.
Hon skräms av tanken på vad som skulle kunna hända om hon ringde honom.
Hon ringer hundratusen andra personer varav ingen svarar. Hon går ut och ställer sig mellan regndropparna och röker tills hon glömt bort varför hon gick ut och står kvar ändå. Med mobilen i handen, darrande.
Hon går upp, in, ner, ut, upp igen. Sitter framför spegeln i hallen i en halvtimme och försöker diskutera med sig själv. Går ner, ut. Upp och in igen.
Klockan är åtta på morgonen när hon vaknar till liv.
Det kallas ångest, är hon helt övertygad om. Detta som höll henne igång och långt över prestationsmaximum under kvällen. Det som slutligen fick henne att somna. Som för första gången någonsin. Bara rena tankar. Hon skräms nästan av sig själv. Hur kan man tillåta sig att bli så påverkad?
För hon vaknar och är precis lika trött och mer, som när hon somnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar