Det är något med kvällsmörkret, eftermiddagsmörkret. Det är något i solnedgången. Det är något i vinglaset, något i cigaretterna. Något som får en att glömma och samtidigt minnas allt på ett smärsamt kristallklart vis.
Jag får plötsligt en överdos av energi. Jag tappar orden på vägen, eller så är det ner i glaset de försvinner. Det gör ont, men det gör detsamma. Jag får tillgång till allt i hela världen istället. I gengäld.
Jag längtar efter någon att samtala med om livet och då och nu och framtiden och döden. Jag ringer, men får inga svar. Jag kommer över det relativt fort. Istället för ord - streck och skuggningar som blir sådant som jag kan vara stolt över.
Här hade jag kunnat förbli resten av mitt liv. Här, mitt i allt detta pinsamt föraktade. Jag går på ångor, men säg det inte till någon. Jag längtar efter det är apokalyptiska och filmversionerna av allting.
Förmodligen är jag inget trevligt sällskap just nu. Jag borde kanske inte ens gå. Men för den rena, friska luftens skull. För sömnen. För att slippa vakna upp ensam mitt i solljuset, som bara stjäl allt ifrån mig. För minnet av idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar