Rödögd

Idag finns inte en enda tanke som gör mig glad. Jag har försökt med allt nu, men det finns inte ett endaste litet något som känns tryggt att tänka på.

Det gör så inåthelvete ont att jag gav upp på honom och på mig själv och min förmåga. Det gör så inåthelvete ont varje gång jag reflexmässigt låter badrumsdörren stå öppen en decimeter efter att jag går ut därifrån. Så in åt helvete.

Det gör ont för att jag blev själv kvar här i morse, på den där lediga dagen, när jag behövde dig och du behövde mig och vi behövde bara ha pratat lite. Men jaq lyckas inte. Jag tycks befinna mig i ett mentalt tomrum, som oförmögen att tänka klart. Skiter i allt istället och grinar och försöker smsa och bli sams men det går åt helvete ändå. Vi skiter i det.

Ägnar halva dagen åt att inspektera mig själv i den förbannade jävla hallspegeln och vill nu bara slå den sönder och samman, kasta ut den ur fönstret och skrika på den att lämna mig ifred. Tankemässigt gör jag det också. Men den hänger ju likförbannat kvar där på väggen och glor på mig.

Allt är smutsigt och kallt och ofärdigt. Allt är så fucking meningslöst. Jag är en omogen barnunge som inte har lärt mig ett enda jävla nåt av alla mina misstag. Som bara upprepar dem, om och om och om igen. Som tittar på alla andra och ser dem göra om göra rätt och som tamejfan klappar dem på axeln och känner någon slags genuin tacksamhet för att det går bra för någon annan. Ler som en dumjävel och tänker att en vacker dag...

Obildad och naiv. Tycks hela jävla tiden bara ta FEL jävla beslut och försätta sig i FEL jävla situationer som jag sedan försöker GRINA mig ur. Hur patetisk får man bli innan man lyckas sätta stopp för sig själv?