Mänskligheten

Och det blev sommar. Av våren blev det sommar. Det blev tusen miljoner grader varmt men det minns vi inte nu, för nu är det bara två grader kvar. Och det blev ljust av solen som aldrig verkade gå ner på andra sidan och vi gick ut och vi stannade kvar där ute. Där bodde vi och där mådde vi bra och där trivdes vi.

Nej, det blev höst. Det blev sådär svidande kallt och fuktigt igen och allt påminner om alla år innan det här året. Det blev precis så som vi visste att det skulle bli och ändå blev vi överraskade och låtsades som att vi inte förstod. Låtsades som att det inte var på riktigt.

Och förhållanden som vi följt på håll trasades sönder och människor som vi beundrat blev till vrak och solen verkade inte vilja stiga något mer. Och vi låtsades, vi låtsades. Där stod vi och vinkade åt alla de tusen miljoner graderna som om de aldrig någonsin mer skulle återvända. Som vore vi dumma i huvudet.

---

Lindar det där som lindrar, om hela oss. Lånar ut oss åt vem helst som önskar. Att titta på, betrakta, bedöma, poängsätta. De kan avgöra vad som blir av morgondagen och de kan bäst av alla avgöra vad vi är värda. Det gör så ont, så jävla ont. Och på samma gång är det den största vinsten, det mest tillfredsställande.

Sedan blev det vinter och jag vet redan nu hur den blev, hur reaktionen blev, hur mycket av en överraskning den tilläts bli. Och jag vet hur ont snöflingor kan göra och jag vet hur elaka änglarna i snön kan vara. Så förutspådd.

Kan du trolla bort den känslan?
Den där känslan av deju vu?
Den där känslan av att allt är gjort, allt är överspelat, trots att vi alla vet - så jävla väl - att ingenting ännu är gjort. Ingenting är mer överspelat än vad vi tillåter det bli. För vi låter det bli en överraskning, år efter år. Som om vi aldrig sett snön innan, som om vi aldrig känt kylan.
Så låter vi varje år passera.
Det gör ont. Kan du känna?