Jag gör vad som helst med dig. Jag gör vad som helst för dig. Jag hånar dig och bedrar och lurar. Jag vaknar morgon efter morgon och beskyller dig för alla världens sorger. Jag låter dig ta emot oförtjänt skit som ingen annan, nästintill pliktskyldigt, när ingen annans öron lyssnar.
Jag omhuldar din varje millimeter, betraktar dig ömt vid varje givet ögonblick. Jag räknar med dig. Jag vänder mig till dig, om och om igen, för att få överleva. Jag rör vid dig med allt jag har, tar in hela dig, tröttnar aldrig. Jag kan se på dig i timmar utan att tröttna.
Jag försvarar dig aldrig när du blir slagen av andra. Jag vältrar mig i vad andra viskar när du inte hör. Jag skulle aldrig någonsin hålla dig om ryggen och du vet om det så väl. Jag sparkar tillsammans med dina bödlar. Jag står längst fram. Spottar på dig, om och om igen. Njuter i stunden.
Ångesten efteråt tar mig till helt andra dimensioner av livet. Hur kan man vara så elak? Aldrig, aldrig mer. Vill vårda dina sår för att jag vet att jag är den enda som får. Vill vagga dig, sådär försiktigt och omsorgsfullt igen. Vill börja om, vill få en andra chans, vill visa mitt rätta jag, vill få förklara, vill bara bli förstådd, vill så gärna visa allt ifrån mitt perspektiv, vill ha bara en sista chans, vill bara, vill ju bara, snälla..?
Du slår sällan tillbaka på mig. Du står ju egentligen över mig i rang. I smyg ler du åt mina fäktande små armar som inte alltid når hela vägen fram. Du är för medveten om ditt övertag för att någonsin ta illa upp så det syns. Vissa stunder har du legat och kippat efter andan, på grund av mina illdåd. Men inte för en sekund tvivlar du på att jag kommer tillbaka när du väl återfått puls och syre. Inte för en sekund tvivlar du på att det är du som bestämmer.
Jag skär och bränner och skrapar på din yta, allt för att hitta något enda litet korn av illvilja där under.
Jag finner aldrig minsta spår.
Det provocerar mig till att nästa gång,
slå tusen gånger hårdare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar